tisdag 24 april 2012

Ordet
















"I begynnelsen" - så säger Skriften -
"Ordet var." Än hade Herrens bud
ej åt tiden utmätt gräns och skiften,
icke himlen klätt i stjärneskrud.
"Ordet var när Gud, och Gud var Ordet,
och igenom det är allting vordet",
vittnar så Johannes, lärd av Gud.

Hos den evige i himlens salar
änglar lyssnande kring tronen stå,
Skaparns tanke i hans "varde!" talar,
genom rymden sol och stjärnor gå;
och när mänskans värld i synd föröddes,
Ordet, som var Gud, i tiden föddes,
änglars lovsång hörde jorden då.

Är den tanken ej ett himmelskt minne:
Gud ej varder, men han var och är?
Månn ett ord ej själen sluter inne,
vilket vittne om sitt ursprung bär?
Var det stumt i tidens första stunder?
Är ett mänskoord ej självt ett under? -
Intet djur sig talets gåva lär.

Fåfängt söker du dess ursprung finna
inom mänskan. - Ställdes ock de tre,
härmning, syn och hörsel, fram; de hinna
icke till att rätt förklaring ge.
Som i sagan goda feer lova
barnet tjänster, sen med var sin gåva
till nyfödda anden komma de.

I en fornvärlds tempelgrus du finner
mången utdöd språkstams dunkla spår.
Månne dock, hur långt din forskning hinner,
mänsklighetens modersmål du når?
Mörka, djupa klyftor källan dölja;
floden ser du, ser, hur solljus bölja
hon kring jordens vida länder slår.

Är det "inre ord", som själen vårdar,
tills det träder ut i talets dräkt,
ej ett blomsterfrö ur Edens gårdar,
buret därifrån av andens fläkt!
Blommar stängeln, ack, vid hjärtats strider,
hur dess krona glans och vällukt sprider
i en värld, som Gud till liv har väckt!

Se, från vagnen, av keruber dragen,
går med facklan, tänd i osedd värld,
över Edens lunder sjätte dagen,
morgonljusning ger hans himlafärd.
Skapelsen ur fridfull slummer väckes;
och i tusen stämmors lovsång räckes
himlars Gud en tacksam offergärd.

För sin make trogna turturduvan
kuttrade vid källans lena brädd;
lärkan drillande flög upp från tuvan,
där hon hade rett sin gömda bädd;
biet träget flög i morgonvinden
ifrån ängens skatter hän till linden,
där hon doftrik stod, i blommor klädd.

Näktergalen slog i myrtenlunden,
till ett hem för ömma toner gjord;
siskan kvittrade i pinjen; stunden
var en andaktsstund för nyfödd jord.
Bäckens sorl utöver silversanden,
vindens susning mellan blomsterlanden,
allt var sång, men - sånger utan ord.

Själens röst var än ej uppenbarad
av den ande, som från himlen gått.
Världens tanke var ej än förklarad,
tingen hade sina namn ej fått.
Då flög vingat ut det första ordet
över mänskans läpp, ett vittne vordet
av en makt, åt henne given blott.

Sände Gud en ängel för att röra
hennes tunga med sin vinges fläkt?
Fick ett ord hon från hans himmel höra
för att klädas om i jordisk dräkt?
I det lufthav, henne gavs att andas,
har ej någon svallvåg, som där blandas
heligt minne av ett Eden väckt?

Dyra ord! Dig Herren gav att vara
fridens, sanningens och nådens tolk,
och du lägger lögnens dolda snara,
och du slipar hatets lömska dolk?
Nej, du får ej ned i stoftet dragas,
ljusets härold! Genom dig det dagas,
du förenar jordens spridda folk. -

Flyg, du gudasände, lyft din vinge!
Facklan tänd i själens mörker opp!
Intet våld din fria bana tvinge!
Vantrons bojor hämme ej ditt lopp!
Tvivlets demon tidena andar nära;
kom och gjut med himlens klara lära
i vart hjärta åter tro och hopp!

Nya under i naturen bådar
siarn, spanande i djupen ner.
Himlen han med skärpta synglas skådar
och till jorden närmar den allt mer.
Har han sagans gyllne tavlor funnit?
Överallt i sekler, som försvunnit,
spåren av den evige han ser.

Ord, som seglar ut på vida vågen
över världens hav, varthän det bär,
på ditt skepp har Herren spunnit tågen,
och hans "röda tråd" framglimmar där.
Lägger du vid hedendomens möte
himlens helga lära i dess sköte,
skall du känna, huru Gud är när.

För den sanning, du åt världen bringar,
striden ofta genom sekler går,
och på dystra, blodbestänkta vingar
vilar dagen över dina spår. -
Men i fridfullt hem, där kärlek andas
över dag, som skymmer, dag, som randas,
idel väna blommor blott du sår.

Ser du moderns fröjd, då hon får höra
första ordet ifrån barnets mund,
hur hon lyssnar med ett tjusat öra
på sin älsklings joller mången stund!
Hennes dar vid trogen makes sida
under ljuva samtal hädanskrida
och försköna trohetens förbund.

I det första, som hos barnet röjer
känslans uttryck, tankens förebud,
märker du, hur bön om skygd det höjer
just till dig i själva stämmans ljud?
Bör ej så, när dagen är förliden,
även mänskans sista ord i tiden
bliva bön om nåd och frid hos Gud?

På den våg, som mänskans öde väger,
tecknad lagen står, som Herrens agt;
tiden endast vansklig gåva äger,
för en vindfläkt dör dess blommas prakt.
Vågen sjunker, livets fröjd och lycka,
allt kan ögonblicket undanrycka
med ett enda ord, i vågskåln lagt.

Ynglingen ett väntat bud man räcker -
ser du, hur det darrar i hans hand!
Ovisshetens kval dess åsyn väcker:
göms ett ja, ett nej inom dess band?
- Ack, om allt, vad hoppet ljuvast tänkte,
var en hägring blott, som svekfullt blänkte,
var en drömd oas i öknens sand!

Tänk dig fången i den slutna cellen,
där till evighet blir timmens längd;
stumma vandra morgonen och kvällen;
väktarns läpp, liksom hans dörr, är stängd;
örat lyssnande vid muren ligger,
fåfängt om ett ord den arme tigger;
han i tystnans djup är innestängd.

Mot hans fönster dagens stråle faller;
lugnar ljuset ej den kvaldes bröst?
Fågeln sjunger utanför hans galler;
ger hans sång den fångne ingen tröst?
Nej, den mäktar ej hans längtan hämma;
vore det än näktergalens stämma,
den ersätter ej en mänskoröst. -

Vid sitt skrivbord sitter forskarn lutad;
natten om hans lampas sken du ser. -
Där naturens makt man trodde slutad,
dolda krafter anar han allt fler.
Vetenskapen villigt honom skänker
ariadnetråden, då han sänker
i naturens labyrint sig ner.

Upp han står, och segerglad han säger:
"Jag har funnit, vad på andens bud
jag har sökt; och nu ett ord jag äger
att kring världen gå i ljusets skrud;
se, där ute börjar dagen glimma!
Så har ock sin första morgonstrimma
varje nyfödd upptäckt, skänkt av Gud!"

I naturens värld sig ljuset höjer,
går i dunkel nejd från ort till ort;
mänskans ande dock en längtan röjer
efter högre ljus, än där hon sport.
Vad en vidgad forskning än besannar,
hennes sista ord som fråga stannar,
då hon nalkas gravens stängda port.

Väl om Gud hon sökt, och tidigt hämtar
ur hans ord odödlighetens hopp,
innan lampans sista låga flämtar,
tärd och slocknande i årens lopp!
Ej hon fruktar då, vad döden bådar;
hon med trons upplåtna öga skådar
evighetens morgonsol gå opp.

Falska läror smyga kring i tiden;
deras stämma blir i stormen spord.
Lyssna till, förr än din dag är liden,
vilken framtid bådas för vår jord!
Höj din röst, när mörkrets vävnad spinnes!
Strid för dygd och sanning! Seger vinnes
ofta av ett enda manligt ord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar