gå mellan gravarna kring vid kyrkans åldrade murar.
Många minnas de då som ha lagt sin hand uti deras.
Somliga blomstrade upp som de och följde dem ännu,
medan i ungdomens tid, med armarna slingrade samman,
de som väninnor yppade allt för varandra förtroligt.
Andra en dag, när varma i barnens lekar de yrde,
bleknade hastigt om kind och blevo så borta ur ringen;
knappt de minnas dem än... Men gärna vandrar den gamla
fram mellan häckarnas rad och knäpper om snövita duken
händerna helgdaglikt, och mellan magrade fingrar
bär hon, signande värme och vår, påskliljan den gula.
Tyngda av ljummande sol de resliga almarna vagga
kronorna nakna ännu, och råkornas vårliga läte
blitt genom tystnaden hörs, och kring gårdarna stillhet och helgfrid.
Då min tanke slår sig en bro till tider som varit,
bort till min farfars tid och längre mot grånade åldrar,
ser dem i långa led, de gamla fäderna, vandra,
njutande söndagens ro och vilande efter sin gärning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar