ett Guldregn ur Rådhusrabatten...
Hur ofta jag gått kring detsamma runt
i drömmar, tills långt in på natten!
De gyllene klasarna gunga,
ett dallrande klockspel för sommarens vind.
Det är, som om trädet fått tunga
och viskade, böjt mot min kind:
"Du själv är i grunden ett guldregnsträd,
låt vara i djupare mening,
ur Musornas jord från en stängel späd
växt upp till poetisk förgrening.
Var dikt, som slår ut i extasen,
vad är den, om icke en klase av guld?
Och bringar i ljuset du klasen
för människokärlekens skuld."
Ja, kanske, ja, kanske har trädet rätt...
Har städse det varit min strävan
ge ut mig till bristning, å sådant sätt
att nästan ibland jag känt bävan.
Dock, - vet jag i dylika stunder,
att blyghet hos skalder är blott ett komplex.
Skall Diktkonsten icke gå under,
så gäller det: blomma och väx!
A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar