Till de känslosamma

I.

Förgråtne trubadur! Jag ser det gärna
och över dig jämväl mitt bifall strör,
när du din fantasi till spegel gör
åt varje liten mjältsjuk bygdens tärna.

Hon vet så väl det sköra glaset värna.
Att ej ett stoftgrand kommer innanför;
ja, solen själv hon där ej lida tör
i bredd med sina ögons dubbelstjärna.

Men om min sång ej trivs i jungfrubur,
om han bland skogens klyftor har sin källa
och speglar i sitt glas en vild natur;

låt honom dock uti sin art få gälla
och harmas ej, om för en sommarskur
han över sina bräddar skulle svälla!


II.

»Jag säger nej och tusen gånger nej!
Med politiken kyssas ej behagen.
Att jämt slå larm så här på ljusa dagen
kan passa för en islamitisk bej.

Nej, måla på ditt eget konterfej
och sitt så hela dagen om betagen
framför de bleka, intressanta dragen,
en man af tårar och förgät-mig-ej.

Men om nu Thor på sina viggar hamrar?
Ah, lappri! våra kloka mena än,
att det är någon väderkvarn, som slamrar.

Ty gubben - icke sant, I vise män? -
har gått till ro i sina stjärnekamrar
och om sin åska slagit dörrn igen!


III.

Du tog en uppsyn helt förnäm och kritisk
och gav oss ingen plats ibland poeter,
ty sången var ej nog bemängd med eter
och skalan icke godkänd moskovitisk.

Nu se dig kring i världen lika nitisk
och medgiv, att vi voro dock profeter;
lik mycket då, vad själva sången heter,
som din, sentimental, som min, politisk.

Det är också i solsken svalan tager
sin granna flykt och spänner sina senor
till lek och joller högt utöver parken;

men när det mulnar till och åskan drager
ur lidret fram sin vagn med blanka skenor,
så jagar samma fågel tätt vid marken.

C W A Strandberg: