tisdag 24 april 2012

Drömmen


Jag drömde, att jag i en kyrka var.
Allt var där fint och putsat, rikt förgyllt,
bekväma bänkar för att sitta gott
och höra väl predikan, men för bönen
var illa sörjt, ej möjlighet att falla ned
på knä och bedja Gud. Där var församlad
en myckenhet av folk; man stod i gången;
man trängdes ända ned i vapenhuset.
På predikstolen trädde upp en man,
som valde för sitt tal ett sällsamt ämne.
Han sade: "herren Kristus lever ej;
i nitton sekel har han legat re´n
i graven. Allt är dikt, som gamla sägner
förtälja om hans gudom och hans verk,
hans underbara kraft, hans liv i döden.
Han var en vis som få, kanske som ingen,
och talar än ur graven höga ord
om dygd och last; och med ett svärmeri,
som vi berömme mer än efterfölje,
en andens värld han bygger här på jorden."
Och folket lyssnade med välbehag
till dessa ord från predikstolen. "Ingen",
man sade, "förr har rätt förstått vad Kristus
i sanning lärt; i två årtusenden
man därom tagit fel; nu bräcker dagen,
nu kommer sanningen först rätt till heders."
Man viskade belåtet, kände sig
så överlycklig vid det nya talet.
Men oförmärkt en efter annan smög
sig bort; den täta skaran glesnade
på gången, och i bänkarna man satt
allt mera rymligt; snart där skönjdes luckor
som blevo större mer och mer. Till slut
blev kyrkan tom; då, men ej förr, predikan
tog slut, upplöst i tusenfärgat ordsvall.
Emellertid var kyrkans glans förgången.
I sönderslagna fönster spunno spindlar
sin väv, och vinden blåste genom valven.
Som en ruin hon stod i natten, mörk
och dyster. - - - Se, då blev på en gång ljust.
Från altaret en helig glans sig göt.
Vem stod där, hög, förklarad? Herren själv.
Den döde - se, han levde! Till sin kyrka
han återkom och sökte än de sina.
Och här och där bland brutna pelare
steg fram en honom trogen själ som bidat
mitt i förnekelse och djupt förfall
hans återkomst. Med steg, bevingade
av helig fröjd, de flögo till hans möte.
Och snart de föllo ned vid altarringen -
en krans av alla åldrar, barn och gubbar,
den späda jungfrun i sin ålders vår
och bräcklig gumma, stödd mot nötta staven,
en vis, som fångats ej av tidens vishet,
en mäktig furste och den arme tiggarn.
Och till dem alla ned sig böjde Herren
och sade: "saliga de äro, som
ej se, men tro ändå." I vita kläder
de klädda blevo, och en helig glans
dem omslöt - och den glansen slog mitt öga.
Jag vaknade, och drömmen var försvunnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar