"Slit bort den, riv den med hand och kniv!"
Där glittrar det dagg i dagrarnas smek.
Glittrande spektrer - älskogslek.
Och under slöjan livets kontur.
Jag anar din saliga gåta, natur!
Den är väl vacker, din hemlighet?
"Riv slöjan bort så du ser och vet."
Ja, pärlor må pryda den slöjans kant.
"Den fege döljer det som är sant."
Och glittret vill jag beskåda och le.
"Den nakna konturen vill du ej se."
Men tänk, om dunklet hör livet till,
om livet självt kanske slöjan vill,
om daggen och solen hör med i mitt liv.
"Du ljuger som fäderna gjorde. Riv!"
Då rev jag slöjan; det hördes ett skri,
ett levande hjärta brast däri.
Och naket och frysande livet stod,
en stympad gåta höljd av blod.
Jag anar ej mer som förr dess svar,
förtärande, gnagande är den kvar.
"Vad gällde ropet? Vems hjärta brast?"
Det var visst mitt. Det fick stå sitt kast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar