har hägnat i natt vår ro.
Nu gryningens kastvindar tona
kring grenarnas tomma bo.
Fort, fort svann den isiga natten,
och morgonen, morgonen gryr.
Röd luft slår ur älvens vatten,
där frostiga skummet flyr —
röd luft, kall vind som föröder
vart strå bland strandbräddens ris.
Blek morgonstjärnan förblöder
i bergens rostbruna dis.
Kort, kort var den isiga natten,
den enda för oss — för oss!
Grymt lyftes ur älvens vatten
den röda morgonens bloss.
Hör!... Höstträdets härjade krona
skakar i bitter vind.
Grå dag skall aldrig försona
den natt du sov mot min kind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar