tävelsvenskade om, vem som var svenskast av dem.
Se svensknamniga voro de ock: Svenskander och Svenskbom;
så! till svenska en var hade hopsvenskat sitt namn.
Nu med grammatisk svenskhet att översvenska varandra
började de, och snart blev det ett bålsvenskt alarm;
"Svenskare är jag än svensk." – "Men jag är däremot svenskast."
"Jag svenskastare är." – "Svenskastarastast är jag,"
Kort sagt, komparativiskt och superlativiskt de skreko;
positivus svensk glömde de slutligen bort.
H B Palmær:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar