ty dagen snart åter var all:
då hördes ur lövgröna skogen
av vatten ett forsande fall.
Det göt sig, det bröt sig, att frusa
ur klippiga rännan med dån -
låt brusa din bölja, låt brusa!
Ej vilan är långt härifrån.
Som du flyr åt djupet min levnad,
i störtande svall, utan ro;
den sänder ett rop efter trevnad,
och frågar, var lugnet kan bo.
När dit den en gång hunnit räddas,
den klarnar till spegel, som du;
i blommande ramar han bäddas,
och kvällen blir hjärtlig, som nu.
Då somnar var fläkt över vågen,
då rörs knappt i träden ett blad;
då blir mig så stilla i hågen,
då blir jag så from och så glad.
När själen är tyst, liksom skogen,
och flyter till spegel förbytt,
då är till sin vila hon mogen,
då börjas ett liv, som är nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar