i ödslig vissning gångens bård.
Förmultning doftar allt: jag är
kung Ludvig i sin örtagård.
Svart björkris knastrar för min fot
likt revben; och av gräsets längd
halvt dolt invid en knotig rot
ett krocketklot
glor fram som skallen av en hängd.
Jag går gengångarlik där än
gudfäder stå i domarring:
novembers gröna nämndemän
i skäggigt mummel på sitt ting.
Här multna mina barndomsdar
i döda somrars öde hus,
där sjufald härlighet glänst klar.
Av allt finns kvar
blott dessa gamla furors sus.
Min barndoms träd, jag lyss till er,
o hövdingar i åldrig rund,
till avsked nu; sen aldrig mer.
Nu lösa vi ett långt förbund.
För mig, som vid er höstkoral
såg dagens ljus för första gång,
är mumlet ur er höga sal
förmer än tal,
er skymningston förmer än sång.
Här hägra forna dagrar skönt:
röd höst och solstänkt juniblåst,
trastskymningar och knoppningsgrönt,
blek vår med bräm av bräcklig frost,
marsmorgnars rymds mysterium,
blå skuggland mellan natt och dag:
som om vi mötts till andakt, stum
i tidlöst rum,
blott stjärnor, furorna och jag.
Likt sagans pojke, han som nått
dit in där önsketrädet står,
(dit når den lycklige, men blott
en gång, i sina unga år),
fann jag, som om jag trolskt försatts
djupt i ett lyckolands förvar,
att allting skönt förverkligats
på denna plats,
och ägde ingen önskan kvar.
Här jords och himlars element
väckt mina ögon, rört min mun,
tills jag i allt mitt väsen känt
en dryck ur rymdens hälsobrunn.
I rysning har jag skådat här
världsträdets grenvalv blombekläs
och känt lycksalig: Jag är när
allting som är,
från Sirius till markens gräs.
Nu, fast det strilar ur det grå
ett spökljus, pinat och förskrämt,
bor dock för mig kring denna vrå
en klarhets avglans kvar alltjämt.
Här gavs mig det som öde höst
och årens rost ej komma vid:
ett blänk, en syn, en mumlad röst
ur jordens bröst,
en sanning ur Guds vishets frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar