mot Nordsjöhavets vågor
beskydda Hollands kust,
där rakt mot dynens kullar
ursinnig bölja rullar,
vi sväva kring med lust.
Från Zuyder-Zee till Schelde
vi ila som beställde,
vår flotta bringa skall
kung Filips makt på fall.
Man till förtvivlan bragt oss,
man under oket lagt oss
med blodsdomstolars skräck.
Vår frihet, biltog vorden
i hela fosterjorden,
till hem blott har vårt däck.
Man stryper, bränner, hänger,
förgör med bödels-tänger
och sliter tungor ut,
sen mässan lästs förut.
Nå, lika då mot lika!
Vi spanska huvud spika
i förn till prydnad fast.
Vi hänga dem i flockar
på våra gaffelnockar,
de dingla från vår mast.
Oss dryckeslaget svalkar
ur deras nattvardskalkar,
och vågens brus i vik
är härlig bordsmusik.
Långt förr anabaptister
än munkar och papister,
långt hellre turk och mor,
långt hellre arm som måsen,
långt hellre tiggarpåsen,
än djävul och spanjor!
Mot deras veteraner
vi störta som orkaner,
där minst man väntar oss,
var redo, herr profoss!
Vi långs med stranden krypa,
och våra tröjor drypa
av havets salta våg.
Varhelst ur nattlig dimma
vårt vaktskepps lyktor glimma,
blir hoppfull mången håg.
Vår hop med knivar, spakar,
pistoler, änterhakar
besvär i längden gör
åt Spaniens musketör.
Vid mången stads belägring
eskadern synts som hägring
och gått till räddning fram.
Vi sände våra bussar
att öppna alla slussar
och spränga varje damm.
Till hav blev då kanalen,
och fram mot arsenalen
oss seglar käck och stark
vår vilde de la Marck.
Mot don Fadriques skansar,
mot Valdez’ tusen lansar
ur töcknen ila vi.
Kring deras citadeller
rebellers salva smäller,
vår vimpel svajar fri.
När druvans safter strömma,
för junker Vilhelm tömma
vi skålen gång på gång
vid tiggarvisors sång.
Snart Spaniens flagga stryker
och hanefjädern ryker
ur hertig Albas hatt.
Till dess framåt, kamrater,
till nya vapendater
i dimma, storm och natt!
Vi icke sluta ämna,
förrn Egmonts död vi hämna.
Låt skalla vitt kring sjö
vår lösen: Vivent les gueux!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar