Hos målar Hendrik van der Spyk är sorg

Hos målar Henrik van der Spyk är sorg,

hans dotter Mietje plötsligt dött i pesten.

I likhussaln vid stadens rådhustorg

har släkten firat nyss begravningsfesten.

En ringning hörs från Jakobs katedral,

de tunga slagen ljuda sorgedova,

en vitgrå dimma höljer var kanal

och strandens almar som i svepning sova.

När man från dödens hus gått hem igen,

man ber Spinoza ner till aftonbordet:

den tyste vise varit jämt en vän

och stundom funnit rätta trösteordet.

Hans älskat lilla Mietjes lek och ras,

hon spritt ett solsken i hans mörka trappa,

hon satt tulpaner i hans Delftervas,

och hennes kloka huvud han fått klappa.

För samma trappa går i kväll han ner,

han slutar opp att sina linser slipa,

han fru Maria vänligt handen ger

och tänder, ombedd, knastret i sin pipa.

"Är Mietje borta evigt?" modern spör

med ängslig röst. Spinoza höres svara:

"Maria, det förgängliga blott dör,

men Mietjes oförängliga skall vara..."

Hon avbröt: "Gästvän, i min själ är storm,

en flyktad moderssällhet jag begråter."

Han sade: "Under evighetens form

vad här du mist, Maria, står dig åter."

Hon viskade: "Ja, kvalet mindre känns,

blott Mietje lever bortom tidens floder."

Han sade sträng: "Allt enskilt liv har gräns;

att plånas ut i Gud är lycka, moder!"

Hon sporde: "Gud jag älskar; skall ej Gud

mig låta ock sin kärlek ljuvt få smaka?"

Han sade: "Lär dig ödmjukhetens bud

att kärlek kräver kärlek ej tillbaka!"

Hon klagar: "Ej ditt tal jag rätt förstår,

du trösta vill, och dock du sönderriver."

Han svarar: "Trösten är, att allt förgår,

men evighetens söndagsro förbliver."

"Du litar ej på Gud, din tro är arm",

hon utbrast, "dina ord mig synas kalla".

Han sade med en ton av andakt varm:

"I Honom leva vi och röras alla."

*

När gästen gått, her van der Spyk steg ned

att dörrn till gränden och kanalen låsa,

men han och hustrun under nattens fred

till Herren bådo för sin vän Spinoza.

Spinoza log i sömnen; för hans håg

stod Mietje fram, fast stoftet var begravet.

Hon tycktes honom lik en solglänst våg,

som sjönk i havets djup, men Gud var havet.

När slummern äntligt slöt Marias syn,

mer ljuvlig drömbild var åt henne sparad:

hon Mietje såg som ängel le ur skyn

men fullt personlig, endast mer förklarad.

C D af Wirsén: