På ömse sidor flodens våg
stå jämna fält av korn och råg.
Längs strandens vall drar hög och låg
i köpmansfärd och pilgrimståg
förbi mot tornkrönt Camelot.
Och envar, stadd den vägen, hör
hur vinden alla liljor rör,
som vaja yvigt nedanför
runt ön som nämns Shalott.
Sälg och asp gro samman täta;
vindar deras grenverk fläta.
Ljumma strandsvall bladen väta
längs den flod, vars vågor mäta
långsamt lopp mot Camelot.
Fyra gråa borgtorn skjuta
högt från ön, där liljor luta,
tysta torn, som innesluta
Släpade av hästar glida
pråmar invid flodens sida
långsamt fram; och med de vida
silkeseglen spända rida
skeppen stolt mot Camelot.
Men vem såg jungfrun? Har hon stått
och vinkat välkomst från sitt slott?
Har någon främlings hälsning nått
till Jungfrun av Shalott?
Endast de som arla skörda
stundom stått med kärvars börda,
lyssnande till sånger, hörda
svagt från flodens aldrig störda
lopp mot tornkrönt Camelot.
Sent på väg från månskensgröna
fält, de än en sång fått röna,
— lyssnat, — viskat: »Hör! Den sköna
Jungfrun av Shalott!
II.
Och dag och natt hon skytteln slår
i väv, där mönstret färgrikt står.
En röst hon hört, som förutspår
att hon förgås den dag hon går
att skåda ut mot Camelot.
Den viskningen blott halvt hon tytt.
Så väver hon sin väv på nytt;
och ingen annan sorg har brytt
skön Jungfrun av Shalott.
Och i en spegel, som hon har
framför sig, magiskt djup och klar,
blir världens avbild uppenbar.
Där ser hon vägen, hur den drar
i vindlar hän mot Camelot,
och virvlarna i flodens lopp
och män som trumpna blicka opp
och röda marknadsflickors tropp
på färd förbi Shalott.
Där rida damer stolt i flock.
Abboten följer, from och tjock.
Så syns en valldrängs gula lock;
en page med purpursömmad rock
gå ner mot tornkrönt Camelot.
Och stundom genom spegeln drar
en kavalkad med par vid par.
Ack, ingen trofast hjälte har
skön Jungfrun av Shalott.
Hon sitter över bommen nöjd
och väver spegelns bild med fröjd,
när i en stjärnlös natt blir röjd
en flock med fackelraden höjd
på sorgefärd mot Camelot.
Men när ett månblänk faller på
där älskande tillsammans gå,
»Jag leds vid skuggor» — suckar då
Jungfrun av Shalott.
III.
Ett bågskottshåll från flodens led
bland havreskylarna han red.
Bland breda blad sköt solen ned
och brann på stål och brynjeked
på riddaren, Sir Lancelot.
En korsets stridsman knöt förbund
med hjärtats dam i sköldens rund,
som flammade en solröd stund
mot tornen på Shalott.
Hans remtyg glänste silvervitt
liksom ett band av stjärnor smitt.
Från tyglar, fallna löst i skritt,
kom munter klockklang vid hans ritt,
när han red ned mot Camelot.
I rem han över skuldran bar
ett silverhorn till stridsfanfar.
Från rustningen kom klangen klar
som sång emot Shalott.
Från sadelns sirning flög ibland
juvelblått blänk kring sommarns land ,
och mot en molnlös himlarand
brann hjälmens plym i blodröd brand ,
när han red ned mot Camelot ,
som när från rymdens stjärnsnår fälld
en meteor med släp av eld
slår bågen över skog och däld
som slumra runt Shalott.
Emot hans panna solen stod.
Nedom hans hjälm flöt tät en flod
av kolsvart hår, när gångarn god
med stamp och kast och eldigt mod
bar honom ned mot Camelot .
Han speglades av mörkblå svall,
när han red fram längs flodens vall .
»La - ri, la - ra !» vid hovars fall
sjöng då Sir Lancelot.
Hon lät sin skyttel ligga tom.
Hon tog tre steg från väv och bom.
Då såg hon liljorna i blom,
såg riddarn, glömde röst och dom.
Hon såg mot tornkrönt Camelot.
Och väven slets av stormvindskast,
och spegeln spillrades med hast.
»Min dom är nådd!» — som klagan brast
från Jungfrun av Shalott.
IV.
När vinden svept med skall och gnyn
ett dok kring skogens gula bryn
och floden i en oviss syn
med klagan under höstregnsskyn
svann bort mot tornkrönt Camelot,
då fann hon, där en stormvind rev
bland strandens sälg, en båt som drev;
och runt omkring dess stäv hon skrev
»Jungfrun av Shalott».
Lik den som en förhäxad dag
i syner läst sitt ödes lag,
stod hon, där flodens gråt ljöd svag,
med stelnat lugna anletsdrag
och såg mot tornkrönt Camelot.
Hon steg ombord, när dagen led
mot kväll; och sen hon lagt sig ned,
flöt båten bort längs flodens led
med Jungfrun av Shalott.
Där hon i snövit mantel klädd
låg utsträckt, föll på hennes bädd
gult löv från träd vid flodens brädd.
Av nattens röster företrädd
drev båten bort mot Camelot.
När under pilträd den blev förd
och fram längs fält med bärgad skörd,
blev svagt den sista sången hörd
från Jungfrun av Shalott.
Längtansfyllda toner, gjutna
kring all dröm ur det förflutna,
sjönko, svällde, dogo brutna,
— tills med ögonlocken slutna
tyst hon bars mot Camelot.
Ty förrn hon nått till Arthurs stad,
där träd längs floden stå i rad,
dog hon — som den sång hon kvad,
Jungfrun av Shalott.
Och under brygga och balkong,
längs slottsterrass och trädgårdsgång,
där flodens fåra ringlar trång
djupt under höga murutsprång,
bars tyst hon in till Camelot.
På varvet trängdes hundraden
av köpmän, klerker, riddersmän.
Runt stäven lyste skriften än:
»Jungfrun av Shalott.»
»Vem är det?» sporde de varann.
Palatset, som i festljus brann,
blev tomt, och glädjesorlet svann.
Fromt korsade sitt bröst var man
av Arthurs rund i Camelot.
Men Lancelot steg fram till sist
och sade: »Skön är hon förvisst.
Må nåd ges rikt av Herren Krist
åt Jungfrun av Shalott.»
Alfred Tennyson, övers. Frans G Bengtsson
A Tennyson:
Frans G Bengtsson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar