Oktoberkväll

Oktoberkväll. Mot skylös bakgrund

stå bokarna i bronsröd skrud.

I vindlös stillhet tiger allt,

blott stundom fjärran bortåt åsen

av knäckta kvistar går ett ljud,

så sprött, så klangrent klart och kallt

som isens knäpp en vintermorgon.

Jag vandrar upp i solnedgången

och åsens branta gråstenskam.

Av blekrött ljus en flod slår in

på barrbeströdda våta stigar

och smyger tyst från stam till stam

i skygga slingor utmed kvist och pinn

bland snårens brända senhöstgrönska.

Och allt är höstklar ro och tytnad

med luft som andas kall och ren

och doft som strömmar dävet frän.

I genomskinlig klarhet lyser

var färgtons fall kring kvist och gren,

var dagers spel bland hagens trän,

var slingas lek i lövets dallring.

Och denna djupa senhöstklarhet,

som lyser bakom lövens frans

och sveper lent kring hedens stup

sitt genomskinligt bleka skimmer,

står för min själ med sällsam glans,

likt ett omätligt ögas djup

av dröm och skådan fyllt till brädden.

V Ekelund: