Så hastigt som en storm det spända seglet jagar,och välver bort i moln den stund varfrån det kom,
så hastigt fly, Orest, vår korta ungdoms dagar,
och åldern slår oss ner, förrn knappt vi sett oss om.
Det glas, inför vars dom du trotsigt kunde stanna,
med hy av blommans prakt och blick av strålens dag,
vad ser du äntlig´ där? En plöjd, en gulnad panna,
ett öga utan eld, och vissnade behag!
Hon blir dig tung, Orest, den rustning dig betäcker.
Den fåle som dig bär, dig tusen faror ger.
Med vatten späder du den bägarn Bacchus räcker,
och ser förvirrad bort från Skönheten, som ler.
I dessa ungdoms-lag, dem Gracerne bekransa,
din röst ej längre höjs att liv åt Sången ge,
du går bedrövlig klok, till sängs, när andra dansa,
fast du, av gikten följd, ej sover mer än de.
Din Årsdag lyser blott att ledsnan dubbel göra,
av klarinettens drill förgäves hälsas den.
Du stänger med förtret din dörr liksom ditt öra,
och skickar, obetald, musiken bort igen.
Men vad? Den flykt av år, som din förtvivlan våller,
finns någon dödlig makt, som hämmar den? Ack nej.
Lysanders bana fräck ej solen stannad håller,
hans frack har fåfängt sår; hans panna har den ej!
Vad båtar dyrbar själ, och guldbelagda knappar,
duellens fina knut och diamantens bloss?
Den grymma Parkens hand ej därvid sländan tappar,
hon spinner - ack! jämväl den stund vi pudra oss!
En ljus, men hastig vår; en långsam vinters månar:
se där naturens lag! i allt hon lika röjs.
Förgäves makt och ståt, och guld och namn. - Allt grånar;
det huvud kronan bär, det som vid spaden böjs.
Vad blygd att jorden se, för dessa korta stunder,
så blodad, så förstörd, så höljd av våld och list!
Despotens tyranni - erövrarns blixt och dunder,
ministrars sluga mun, och helga dårars tvist!
Så långt som ögat når, se skådebanan delas
av löjlighet och skräck, som växla med varann.
I denna stora fars, som här på jorden spelas,
finns ingen sällsynt roll, mer´n den av dygdig man!
Se där en krönt barbar, som glupsk och blodig ljungar,
med fröjd, från rov till rov, Hyrkaniens tigrar lik,
och där - en trasig lärd, vars plumpa bok mot kungar
går ut på ett av två, rock - eller Republik.
Där - en förslavad hop förtryckarns lovsång skalla;
vad är han? Himlens bild; åt jorden Gudars lån!
Där - Frihetens triumf! Monark och Gudar falla;
och mänskan lycklig gjord av bödeln och hans son!
Det finns ej brott, ej list, ej löjlighet, ej våda,
som mänskor ej försökt, ej djärvt till mötes trätt.
En del av törst till guld, en ann av törst att råda,
en ann att ryktbar bli, och mängden att bli mätt.
Vad mödor! vilket gny! vad faror! vad förslager!
Och äntlig sist, vad slut på stoj och vidrighet?
Känn, dödlige, ditt hopp: slag, vattensot, podager,
och sten i blåsorna, och taggar där du vet!
För dessa ädla pris är mänskan skapad vorden,
med känslor, verksamhet, och högmod och begär:
Dem rasar hjälten för, som ödelägger jorden,
och Snillets son för dem i vakor sig förtär.
Se där vår lott, Orest. Oss tiden skall förstöra,
vårt hull skall pinas bort, vår skullra kröka sig,
vi må, till dubbelt tal, med dubbel framgång göra
kabaler, lagar, vers, predikningar och krig.
Din ungdom var en storm i havets öppna sköte.
Vad är din ålder? - Ack! en vådlig hamn, min vän.
Tänk ej att bärgas där. På stranden till ditt möte
stå Doktor, Systerbarn, Präst och Värderingsmän.
Orest, mot världens gång du löjligt dig förargar.
Försynens visa skick den fromme trösta bör.
Det är ej (tänk därpå, när fältskärns kniv dig sargar)
för bättre trevnads skull som Gud oss gamla gör.
Fördrag då, utan harm, det onda den ej dämpar;
nog säll, den stund du skils från denna världens ö,
om en med survivance, som lyssnar hur du kämpar,
ej bannar, vid din säng, din långsamhet att dö!
Vår levnad är en stråt, där vi med trötthet ila.
Var dödlig ser ett mål, vara lugn han uppnå vill.
Vi hinna detta mål. Men ack! ej denna vila;
och denna mödans gröna vi sågo - är ej till!
Så jagar oss ett hopp, vars fyllnad vi ej smaka,
tills vi på branten stå av glömskans mörka strand.
Väl den som ser, Orest, då ögat vänds tillbaka,
en blomma eller två, som såddes av dess hand!
Men ve det ögonkast du här tillbaka skickar,
från dina sista fjät, på dina tomma dar,
om ingen lämning finns, till tröst för dina blickar,
av mödor eller dygd, som vittnar vad du var!
Med smärta skall du då din tomma levnad finna,
en ryslig öken lik, till evigt mörker dömd,
och, lik en skingrad dunst, din varelse försvinna,
föraktad av dig själv, av eftervärlden glömd.
Gör gott. Var nyttig. Lev i dina mödors minne.
Då skall du av din dygd, och landsmäns aktning stödd,
gå ålderns dag emot, med oförkrossat sinne,
och dödens - utan blygd att hava varit född.
.png/250px-Carl_Gustaf_af_Leopold_(ur_Svenska_Familj-Journalen).png)
