När mor min mig fött fick jag dricka tröst
två veckor vid hennes bröst.
Sen måste hon vandra, skuggögd och vit,
ut till arbetets dagliga slit.
Hon grät när hon sista gången gav
mig brösten, som fulla sprängde.
Och när hon till sängs mig gråtande lagt
hon gick till bordet - det har hon mig sagt -
och kramade vårtorna över en kopp
dit mjölken rann i ett strilande dropp
tills brösten slaka hängde.
Det var mitt blod, det var min kraft,
det var den näring jag skulle haft
i strömmar av styrka genom min kropp
som doppade ner i en kaffekopp!
Min moders mjölk, jag hör, jag hör
i sömnlösa nätter ditt dropp!
Droppar av liv, droppar av blod,
droppar av hälsa och levnadsmod!
Min moders mjölk, jag hör, jag hör
i vakandets ångest ditt dropp!
Då lyfter jag mager och kraftlös arm,
och då blir min kind så blodmörk och varm
och ögonen gnistra vilt.
Jag skriker den ed, jag tusenfalt svor,
att hämnas på allt, som stulit min mor,
och en människas liv förspillt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar