En död arbetarhustru

I.

Ej längre med tillbringaren du går, så rädd att spilla,

och aldrig mer du frågar efter oxköttets pris,

och aldrig mer din äkta man skall göra dig illa

och rödbrusig törna mot dig vid vagga eller spis.

Och aldrig mer behöver du i husen gå och tvätta

tills i hajande svindel du hjälplös segnar ner,

och du har icke längre någon barnkull att mätta

och behöver icke gruva dig för hyran mer.

De minsta skreko till, när du sänktes ner i gropen.
Så rasslade bland blommorna de tvenne skovlar sand.

Din man klev upp på graven och glodde, blek och snopen,

och konvaljbuketten höll han med grov och ovan hand.

Och därhemma vid din leriga och fula förstadsgata

går livet lika vanligt som om döden ej fanns.

Blott samma farstus fruar än ett par gånger prata

om hur du blev hämtad en dag av ambulans.

II. 

Men går du nu i himlens sal på guldgolv som skina

- och ej behöva skuras - och har det lugnt och bra,

du längtar ändå därifrån till jorden och de dina

och plågar dig med grubbel om hur barnen kan det ha.

Visst är det skönt och härligt att i evigt solsken blunda,

att riktigt sova ut ifrån barnskrik och gräl.

Här är så ljust och luftigt, och man själv så annorlunda,

och här blir man bemött som om man ägde en själ.

Men i den blanka friden ett bekymmer ändå bränner:

Hur står det till därhemma, och vilken ser nu åt

att icke Andrea ut om kvällarna ränner

och att icke lille Torsten om fötterna blir våt?

Du vill ej sitta vacker och ung i himlasalen,

från hemmet över gården du ville icke dö.

Du ville gå i jordens rusk i gamla fula schalen

och släpa hop till hyra och mat och stå i kö.

Du ville icke skiljas, ville vara hos de dina

och styra och ställa med skurning och byk.

Du längtar ifrån detta främmande och fina

till gubben och ungarna, till fattigdom och stryk.

E Lindorm: