och låta dagarna mot döden rusa,
hur liksom blinda tiggare de stå,
fast ögonblicken lätt som svalor susa
och dagarna som tunga örnar brusa
högt över dem i stolt och festlig färd.
Jag kan ej höra människorna tala
om det som fyller deras lilla värld.
Jag ville ruska dem ur denna dvala,
jag ville tigga dem på knä, jag ville tala
om stjärnorna, om själarna, om döden,
om storheten i deras egna öden,
om skönheten och högheten i allt,
i jorden, solarna och människans gestalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar