fredag 12 juli 2013

Höbärgningen

Hör, hur i marken det skrattas, det sjunges, det bölas!
Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.
Flickor med räfsor, gossar med lior, oxar med hölass
hava sin olika ton, men glädjen är lika.

Glädjen står högt upp i tak och är ärlig och allmän,
växlar med arbete om, och arbetet löner.
Sommarn med blomstren, hösten med axen, julen med halmen,
var med sin yviga krans sig gladeligt kröner.

Hösten dock alltid ej håller, vad sommaren lovar,
och då blir julhalmen torr och julgrisen mager.
Blomstrande sommar jorden med löften härligt begåvar,
och vad han hjärtligen gav, han åter ej tager.

Därför, så länge han varar, så skola vi hoppas,
skola vi hoppa också, och prisa vår sommar.
Bliver ej frukt och bliver ej bär av allt det som knoppas,
ger det oss glädje ändå, så länge det blommar.

Glädje och grönska och välljud och vällukt och vällust,
uti all ära och tukt, är sommarens väsen.
Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen grällust,
vike de, vissne de hän som bärgade gräsen!

Men uti kärlighet, gamman och glam så förnöjligt
skola vi muntra varann och muntert arbeta.
Om ock vår glädje dör med vår sommar - det är väl möjligt -
lever vår Herre ändå! Det är vad vi veta.

J O Wallin:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar