torsdag 25 juli 2013

En skymningsstund med Livet

Här sitter jag, mens andar bort i vrårna
vid brasans sista glöd gå tyst på tårna...
Jag är ej barn - jag är en ung rebell,
som Människan sitt mörka hjärta givit.
Här sitter jag och talar tyst med Livet.
- Vad du är klart och naket sant i kväll!

Vad ansiktsfärgens skärhet börjat gulna
- så sliten du ser ut! Du börjar fulna,
men är mig likväl vackrare än förr.
Du har ej blommor mera kring din panna.
Vad dina gråa ögon äro sanna,
när du i kväll slår upp ditt väsens dörr!

Du visar inga glada barn som leka
och inga mjuka händer som vill smeka
- om ömma ord du inga löften ger.
Du visar mig en värld med frost och galler
och sten och spott av gudarnas vasaller
som dansa rusiga kring sitt banér.

Dock vill jag dricka, kära, ur din kanna
och aldrig mera vill jag dig förbanna....
Förlåt mitt barnsligt heta, dumma hån!
Så kyligt hård som du jag själv mig känner
- o Liv, förlåt mig, låt oss bliva vänner!
Giv mig din sannings nakenhet i lån!

- Så sällsamt tyst och kallt mitt rum är blivet...
Här sitter jag och talar tyst med Livet,
ej mer som barn, men som en ung rebell.
Det faller frost i våra ögonfransar...
En ensam liten stjärna ler och dansar
- vad aftonrodnaden är röd i kväll!

 R Jändel:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar