ordnar sin grönskande dräkt,
blommor i håren
sprida sin doftande fläkt.
Slingrande bäcken
hoppar i dälderna ner,
rosiga täcken
solen åt ängarna ger.
Skiftande skrudar
tjusning åt blommorna ge;
kronor som brudar
bära de, blyga som de.
Fjäriln han träder
fri ur sin stoftiga värld:
o! hur han gläder
sig åt den luftiga färd!
O! hur han prålar
purpurn, på vingarna spilld!
O! hur han målar
livets uppståndelsebild!
Liksom ur gruset
lyfter jag vingen en gång,
ilar mot ljuset
fri ifrån bojornas tvång.
Mänskan och djuren,
blomman i skimrande skrud,
allt i naturen
vittnar om skapelsens Gud.
Ringaste droppe
vårliv av skaparen får:
o! men däroppe
blomstrar en skönare vår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar