I rangsjuka lyckones trälar,
I fåfängans hovmän, som mäktiga språng
mer älska än rykte och själar!
Långt från denna grift med er flyktiga håg!
Dess prydnad för eder ej blänker:
här vilar en man, som med ömkan er såg
och aldrig förtjänt edra skänker.
I fåfängans ögon han aldrig var täck,
en tvärvigge, henne till smärta,
mot avgrunden trolös, mot vällusten fräck,
mot lyckan en skalk i sitt hjärta.
Men trohet och fromhet och snille och dygd,
som prytt våra ärliga fäder,
I kunnen här sakna ett ljus i vår bygd
och sörja vår redliga Keder.
De tunt äro sådde, och sällan de gro,
som äga hans eld och hans styrka
i saktmodig stillhet och enfaldig ro
de bokliga konster att dyrka.
Ja, tunt har ock himlen planterat de träd,
som skygd över sådana foga:
de tryckas och ryckas - ty ogräs från säd
plär lyckan ej skilja så noga.
Dock Gud vare ära! När andra gå av
och med deras liv deras heder,
står äran som marmor på redligas grav
i långliga tider och leder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar