onsdag 16 maj 2012

Till Iris sovande efter middagen

Vad ser jag? Mitt på dan tör du så djärvt dig våga,
o sömn, du dödens bror! de ögon sluta till,
som i mitt hjärta tänt en outsläcklig låga,
och utur vilka jag nu lisa hämta vill.
Skall ljuva vilan din mig nu den glädjen röva,
som, när hon vaken är, jag endast njuta kan!
Du bör med bättre rätt så mången annan söva,
som tar din vallmosaft med tack och glädje an.
Söv den sig av och till i tomma sängen kastar,
där hon ej någon ro för mycken kärlek har;
söv in den lystna frun, som, vaken, hungrig fastar,
när gubben ostörd sömn vid hennes sida tar.
Hur mången plär i dig ej bästa lisan finna,
som i en flyktig dröm förnöjd och lycklig är!
För deras ögon bör ditt täcke aldrig svinna,
som vakna känna måst sorg, motgång och besvär.
Dock sen vår ljuva sol omsider skridit neder,
då med en ljuvlig ro om Iris lägra dig.
Men nu vik hastigt bort! Fly härifrån! jag beder.
Som natten är din lott, låt dagen bli för mig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar