O minns du livets skimrande april?
Ur skygga moln han ler, den unga våren,
oändligt hjärtat tro och blöda vill.
Säg, minns du än, hur utan gräns man skänker
sitt hela väsens nyutspruckna värld
åt den man älskar, och hur stolt man tänker
att vinna allt med lyra eller svärd?
Minns du, hur plötsligt mitt bland fyllda bägrar
ett flor av vemod skymmer glädjens drag,
en dyster aning sig i sinnet lägrar
och viskar om förgänglighetens lag?
Det är den gamla sagan jämt, som talar
om gudars avund. Har du hört dess röst?
Den ljuder just i nöjets blomsterdalar,
den tränger, tro mig, helst till unga bröst.
Så dunkel murgrön sörjande sig lindar
omkring kolonnerna i festens sal,
så drar vårt bröst för vårens första vindar
en suck av längtan — och en suck av kval.
Och moln och solsken växla om varannan,
förtörnas ej: ombytlig är april.
Cypressen göms bland rosorna kring pannan,
en ton av smärta göms i glädjens drill.
Ty sorg och glädje som rivaler strida
om denna själ, som vecklas ur sin knopp;
den ena bjuder att oändligt lida,
den andra bjuder ett oändligt hopp.
Så drogs Adonis ofta, som det sades,
av ödet bort ur Afrodites band
och trädde ned bland skuggorna i Hades
och dvaldes hos Persefone ibland.
Och när han återkom till jordens lunder
och sjönk igen i huldgudinnans famn,
hon hörde stundom under nattens stunder
sin älskling ropa Ceres-dotterns namn.
Då far ett skimmer på hans kind, som lyser
så blek som månen i Tartarens höst,
hans läppar skälva, leende han ryser —
och vaknar sorgsen vid Idalias bröst.
C D af Wirsén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar