försåt eländet öka
för dem, som uppå höjderna
ett vanskligt liv försöka;
jag hatar att åt liken
av fallen glans och herrlighet
ge sparkar, slug och sniken.
Ej skymf, som man i anletet
sin nästa låter känna,
ej heller skamlöst kryperi
skall smutsa ned sin penna —
min penna, åt vars iver
ett mod, ju högre, friare,
dess högre lyftning giver.
O, låter av förargelse
jag nånsin vreden strömma,
och om till rent begabbande
min vers sig vågar glömma,
då — måtte du mig höra,
o skönhetsdrift, du heliga,
och vad jag skrev förstöra.
Mitt sorgefulla leende
må aldrig tonen skifta
ocli låta av missunsamhet
till hångrin sig förgifta;
må sårad äresjuka
ej få de friska rosorna
på sångmöns kind förbruka.
Mitt i en tid, som klokt höll mun
och var för sömn den bästa,
med skämtets udd jag vågade
att folkets sinnen fresta.
Jag tordes sedan vika,
när på Sejans fall bruterna
begynt som apor skrika.
Med dem Lykurger, Sokrater,
Catoner, Cincinnater
och Graccher runt om frodades
i våra murkna stater —
liksom ur mark, som sväller
av mjuk och unken fuktighet,
en svärm av svampar väller.
Ack, hänförd av det flyktiga
och falska hoppets skimmer,
ej såg min ande tomheten
av allt det prål och glimmer,
som honom snärjt och villat,
åt tron sig överlämnande
på allt, som mest han gillat.
Tänk, vilken fröjd, när plötsligen
triumfskri ljöd i landet
och ned i dunklet slungades
det snöda rövarbandet!
Då stack jag lugnt min pipa
i fickan samt den stickert,
som jag nu på nytt får slipa.
O frihet, du högt strävande
begär uti dens sinne,
som hyllar rätt och sanning
och har pliktens tuktan inne,
om du för gamla vänner
än oförfalskad i din själ
den forna lågan känner;
så styr till måls som förr en
gång-
åt mig båd’ ord och penna,
när av begär till flykt igen
min tanke börjar bränna,
när i ordkämpars skara
mitt land, det mångomtvistade,
jag rustar mig försvara.
Med dig jag lömsk belackare
på stat skall aldrig bliva,
ej såsom folkets lismare
dess lustar underskriva,
och aldrig för dess nycker
på vännens kind, förrådande,
jag Judas-kyssen trycker.
Och stormar hejdlöst orgien,
i fräckhet vild ocli galen,
med gammal blygsel skall jag då
bortstöta festpokalen:
Jag om den blygsel talar,
som bortstött Circe-bägaren
en gång i kungasalar.
O, älskade Italien,
om blott det namnet höres,
av helig bävan darrande
en sträng ini mig röres —
som läppen, tveksam vorden,
förseglas, när han nämna vill
det käraste på jorden.
Du arma mor, förlåtelse
för dina söners villa,
för hån och split och fåvitskhet
och allt, vad de gjort illa!
Förlåt ock mina brister,
min tvekan och min stumma skräck
vid våra brödratvister.
Du vet, när sorg oförberett
har slagit ömma hjärtan,
i sitt elände övermätt
förstummas själva smärtan;
du vet, vad tyngd jag burit,
som släckt min andes eld, och som
mig djupt i hjärtat skurit.
Om ej mig unnas att för dig
få lösa olycksknuten,
var nöjd med kärlek, aldrig skrämd,
med trohet aldrig bruten,
och att bland kräk, som stoja,
jag ej var med att slå dig i
en ny och sämre boja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar