av vitt och blodrött vin,
du, vars naturafärg ej mer man kan begripa
bak purpur och karmin!
Den, som ini ett glas dig skådat — jo, jag tackar,
vad skönt han skåda fått;
han såg nog, att du ej tillhör en fattig stackar’,
som dricker vatten blott.
Knappt en kalkon förmår med sådan snabel pråla.
Hur mången stenrik man
har väl så präktig näbb? Att dig så fager måla,
det fordrat tid, minsann.
Mitt glas den pensel är, som skall kulören häfta,
men färgen, full av kraft,
varmed jag målat dig så brandröd som en kräfta,
är druvans ädla saft.
Det skadar ögonen, så skrika dygdens mönster;
jag svarar: i mitt glas
dränks sorgen — hellre då förlust av tvenne fönster
än hela husets ras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar