måndag 8 april 2024

Sant' Ambrogio i Milano



















Ni plär, ers excellens, ond på mig vara 
för de små dussinskämt, jag klottrat ned, 
och anti-tysk ni brukar mig förklara, 
för det att tjuvar jag ej huttlar med. 
Låt nu med en historia mig få svara, 
om vad sig tilldrog, då i allsköns fred 
en morgonstund jag lät min fot mig bära 
till Sant’ Ambrogio långt bortom all ära. 

I sällskap med mig var en son, en grön en, 
till den Manzoni — mycket farlig karl! -
som skrivit en roman, en riktigt skön en, 
där fråga är om ett förlovat par. 
Ers nåd har läst den? — Nej! — Er själ, Gud löne’n, 
har göra — jag förstår nog — alla dar 
med annat allt på jorden och på haven 
och är för sådan strunt död och begraven.

In steg jag, och jag fann en mängd soldater, 
av dem, som komma ned till oss från nord, 
som till exempel böhmare, kroater, 
likt pålar slagna ned i vignens jord. 
Där stodo de, med lika styva later, 
som när de lystra till genralens ord, 
med linmustascher och med läppar slutna, 
inför Vår Herres altar rakt som gjutna. 

Jag höll mig undan; ty i mitten kastad 
av denna hord, jag kunde knappt stå still. 
Jag av en avsmak fann mig svårt antastad, 
som ni — på grund av tjänsten — ej sport till. 
Av kvalm och stank jag kände mig belastad:
Förlåt, ers nåd, men jag ej neka vill, 
att där uti det sköna gudahuset 
klent som en talgdank sken högaltarljuset. 

Men just som prästen stilla sig bereder 
att viga hostians heliga mystik, 
helt plötsligen uti min själ slår neder 
från altaret en ljuvlig hornmusik. 
Ur krigstrumpeterna en ton sig breder, 
på bön om miskund och om tillgift rik, 
som från ett folk, som under nöden klagar
och minnes än förflutna, bättre dagar. 

Det var en kör av Verdi, bön till Herran 
om hjälp ur törstande lombarders barm, 
den där: »O Herre, från vårt hemvist fjärran», 
som gjort så mången själ båd’ mjuk och varm.
Och se, min avsmak, han förgick, tyvärr, han:
Jag var ej lik mig mer, — förbi min harm! 
Ja, som om bröder gömts i vita rocken, 
jag omotståndligt drogs mitt in i skocken. 

Vad mer, ers excellens? Så skönt var stycket,
därtill italienskt och rätt bra gjort; 
när se’n man är en dilettanl till tycket,
för konsten glömmas alla skrupler fort. 
Men som det slöts, drog jag mig bort i rycket 
och ställde mig längst ned vid templets port, 
då se, för att ännu en gång mig narra, 
de murmeldjurens läppar börja darra; 

och stilla, stilla, förd på luftens vingar, 
en nordisk psalm steg upp med bön till Gud. 
För mig det lät, som när en gravsång klingar
med dystert, klagande, högtidligt ljud, 
en sång som i mitt minne fast sig tvingar; 
och stum jag stod, att, trots sin tjocka hud, 
till sådant välljud dessa träbeläten 
från norden kunde lämpa sina läten. 

Ett minne från min första barndoms dagar, 
så bitterljuvt, i psalmen jag förnam. 
I mörka stunder, när oss smärtan jagar, 
en sådan sång sig tränger gärna fram. 
Den ljöd, som när min moders död jag klagar —
en längtan efter ro från världens glam, 
En skräck att vara långt från hemmet viken -—
så att jag rent gick vill i drömmens riken. 

När den var slut, i tankar sänkt jag stod där,
som grepo mig med omotståndlig makt. 
De där, jag tänkte, dras från hem och moder, 
när i italisk eller slavisk trakt 
man fruktar myteri av dem, som bo där: 
själv slav, man håller över slavar vakt. 
Därför som boskap släpas de från hemmen 
att gå på vinterbete i Maremmen

I krigartuktens hårda ok de tjäna, 
ensamma, stumma, hånade de gå, 
som blinda klor åt mångögt vålds hyena, 
vars mål ej rör dem och de knappt förstå. 
Och detta hat, som aldrig skall förena
lombarderna med Tysklands folk ändå, 
det båtar den, som härskar med att skilja, 
och som blott räds, när folk förbrödras vilja. 

Ja, stackars karlar! Långt från släkt och vänner,
bland folk, som icke tål dem ens till namn, —
vem vet, om ej i hjärtats djup dem bränner 
lust att förpassa bort till samma hamn 
sin egen härskare. — Men nu, jag känner, 
är bäst att fly: jag annars tog i famn 
korpraln där med sin hasselpåk, den styggen, 
själv som en påle styv och rak i ryggen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar