månn' icke allt är gjort till vissa ändamål?
Månn' icke vart ett ting kan brukas väl och illa,
och ingen sats så sann, som icke ändring tål?
Naturens skatter ä förgäves ej beskärde,
och missbruk av en sak betar ej sakens värde.
Fast skaldekonsten var i forna tider skattad
för gudars eget språk, och snillegåvors prakt,
har nya tider gjort dess styrka så avmattad,
att hon med all sin höjd är fallen i förakt:
det tycks, hon borde dock sitt rätta värde vinna,
se’n fordna barbariet i Norden syns försvinna.
Men hon har öde, likt de gamla rätta dygder,
Ju mer vår nya värld tycks bliva klok och slug,
ju mera saknas det, i våra svenska bygder,
som påföljd vara bör på upplyst vett och hug:
Vår ärlighet tar av, allt som vår finhet ökas,
de sanna dygder fly, när med chimérer spökas.
Men rot till det förtryck, som skaldekonsten hotar,
är mest det felsteg, som poëten själv begår:
med nedrigt ändamål han så sin ära motar,
att själva konsten till sin höghet lida får:
när skalden obetänkt sig låga ämnen väljer,
och Ärans lagerblad, som kram, för vinsten säljer.
Allt, vad av nedrig drift och grova syften smakar,
förlorar värdet sitt, och tappar snart sin glans.
Den, som på Helicon hos sånggudinnor vakar,
har nog belöning av var enda ärekrans,
som han, till dygdens lov och prydnad, sammanknyter,
Åt honom skydd och hägn av dygden aldrig tryter.
Det är en ädel vinst, sin hand till nytta läna:
en värdig skald är den, som brukar gåvan rätt:
hans mål är allramest, att eftervärlden tjäna
med det, han prisar dygd på ett behagligt sätt:
han målar hennes folk i ärans höga tempel:
där stå de i sin prakt, till annat folks exempel.
Vad hade världen nu av många hjältedater,
som fordom skett, om ej poëter varit till?
Historien, poësien, de äro ju kamrater,
som bägge till et gagn och syfte tjäna vill:
den ena säger blott, hur saken sammanhänger,
den andra med sin kraft sig in i viljan tränger.
Så är då skaldens plikt, att sjunga dygdens ära,
upphöja gåvors dyrd, till Skaparns välbehag,
berömma dråpligt folk: åt hjältar offer bära,
ja, sätta stora verk för världen i en dag;
man kalle denna konst onyttig, överflödig;
där en Trajanus är, blir Plinius straxt nödig.
Hur mången ädel dygd är lagd i glömskans dimma,
som kunnat tjäna til ett eftervärldens bloss,
om den var rätt bekant, och fått i ryktet glimma?
Så gagnar ju en skald till tids och lasters tross,
han bör berömma dygd med allraljuvsta stämma,
i högsta ordaprål; men aldrig sanning skämma.
Han bör den frihet ha, att högt få dygden prisa,
och skildra laster av i deras värsta färg;
på det, han bägges art så livligt må bevisa,
att lasten nödgas fly; men dygden bli som berg.
Det vitsord bör han sig bland sina landsmän skaffa,
att ingen honom kan för nedrigt smicker straffa.
Då tjänar han till gagns, och skaldekonsten bliver
båd’ nyttig, angenäm och nödig för ett land:
ju mera folket högt på dygdens trappa kliver,
ju flera sysslor får hans sannings-vänta hand,
att prisa, muntra upp, de värdas lov utföra,
vart enda dråpligt verk på jorden evigt göra.
Hans syssla är då det, att ärans folk avmåla;
men det är klagan värt, han råkar stundom för
så fina sinnen, som sitt eget lov ej tåla:
till råga på all dygd, man stora hjärtan hör
begära tystnad, när poëten vill försöka,
att fylla upp sin plikt, och äre-offer röka.
Du ljus, som så i glans bland svenska ljusen lyser,
att på en stråle kan du kännas grant igen!
Förlåt, jag säger ut den vördnads elds, jag hyser:
jag går ditt bud emot; men lyder dig dock än;
du kan befalla mig, att ej ditt lov förklara;
men aldrig hindra mig, att evigt tacksam vara.
Jag är så full av nit, jag måste få berömma
ett ädelmod, som blott i dig sin like har:
med nådegåvor vill du tvinga mig, att gömma
din äresol, som dock för världen är så klar:
väl an! jag tiga vill; hon kan sig dock ej dölja:
du är dig alltid lik, hon måst dig altid följa.
Fast skalder ej få lov, ditt värda lov att sjunga,
så länge ljudet kan din' fina öron nå,
har ryktet längesen med svensk och utländsk tunga
beskrivit vad du är, och vad du kan förmå
till Sveriges pris och gagn. Du är till fullo ädel,
ett skydd för sann förtjänst, ett himlens nådemedel.
Som du nu lyser nog, och ej behöver låna
av andra något sken, så lyda vi din lag;
men, store patriot! att eftervärlden tjäna,
det lär ej vara mot din vilja och behag?
Kan någon lycklig skald till fullo dig beskriva,
så kunde det modell för stora statsmän bliva.
Om jag så tjänlig hand till denna sysslan hade,
som själen min är full med undran på din dygd,
för alla tider jag en präktig målning lade,
som skull’ till skugga ha den undrans värda blygd,
du har för eget ros: den enda dunkla strimma
skull' göra, att din bild i dubbel skönhet glimma'.
Men att berömma dig, skall bli de skalders göra,
som äga gåvor, att din' gåvor rättlig' se:
så skall den sen're värd, när hon ditt lov får höra,
besanna vad jag sagt, min sats det vitsord ge,
att skaldekonsten är ett rikes gagn och heder,
som trycker stora namn i oförvansklig ceder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar