och från blank och buktig himmelsspegel
störtar middagssolen, vit och stark,
stänker splittrad genom gröna grenar
över gräsets gråa, flata stenar,
värmer upp de dödas tysta mark.
På en lövskymd bänk vill jag mig sätta,
höra träden viskande berätta
om det gamla, det som var en gång.
Här kan ingenting förströ och störa,
här en djupstämd lyssnare kan höra
döda röster genom trädens sång.
Stilla människor omkring mig sitta,
trötta mot solspräcklig sand de titta,
vila ögonen från damm och sken.
Här kan intet blända eller narra,
lugnt de se hur ljus och skuggor darra
som i brottning över Bellmans sten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar