och aftonrodnan rinner opp och breder ut
sitt gyllne täcke över dess fördolda bädd,
men dock av solens glans är själv ett återsken,
som lovar lysande en härlig morgondag;
så, bröder, har den ädle även sjunkit hän,
vars minne här vi firat glatt och kastat ner
en blomma på hans längesedan gömda stoft.
Men av hans rika ande ilar än en fläkt
igenom våra bröst och väcker vänligt opp
de gryende förhoppningar, som slumra där.
Hans håg för fosterlandet brann; med mäktig hand
han lyfte slöjan upp, som höljt dess flydda dar,
ur mörkret manande dess dunkla minnen fram.
Han spejade i ålderdomens gråa natt,
och viste våra anors vagga för vår syn
och dessa djupa drag, som stodo tecknade
i fosterlandens och i folkets anlete.
Så kastade hans ande ljus i hävden, så
oss hemmastadda gjorde i vårt eget land,
och hemmastadda, bröder, i vårt eget bröst.
Ty ingen framtid utan forntid finns. Ett barn
med lösta lockar och med klara ögonpar,
ser framtiden oss vänligt an och vinkar oss -
ett barn, o bröder, av den gråa fordomtid,
av den uppamamd ömt och närd invid dess barm.
Var härlig tavla, som vår framtid rullar opp
för våra glada blickar och vårt djärva hopp,
är som en hägring blott, ett luftigt irrsken, om
den ej står tecknad på vår forntids dunkla grund.
Si, därför älska vi de män, som lyfta opp
förlåten från de forna tiders liv och gå
djupt forskande i deras dolda sagovärld.
Si, därför älska vi, Porthan, ditt dyra namn,
du finska hävdens lagerkrönte patriark!
Och månget hjärta glöder vid ditt namn som vårt.
Den sagolika ålderdomens värld var din,
din var den forntid, som på oss ser allvarsam
och talar djupa ord till oss; den forna tid
var din - men framtiden är vår, o bröder, vår!
Förnimma vi det ordet rätt, begripa vi
vad högt och härligt mål den ställer fram för oss?
O, fattar ej den tanken oss, och far den ej
liksom en blixt igenom våra själars djup,
antändande de krafter, som därinne bo?
Den tid, som kommer här, är vår; på oss beror
om den skall utan glans och ära sjunka ner
i glömskans svarta hav, ej värd en enda blick;
om den skall bliva stor, bekrönt med dygd och kraft,
och skänka evig ära åt vårt arma land;
om den skall höja lagerkransad hjässa fritt
en gång och vinka vänligt åt de kommande
att följa glatt på ärans solbelysta stråt.
Vi kunna välja; bröder, vilket välja vi?
Det ungas makt på jorden - o vad den är stor!
Vad stort i världen sker, har skett och än skall ske,
det föddes först i ynglingens förtjusta själ,
det vattnades utav hans varma blod och slog
sin gyllne krona ut i hans friborna barm.
Han åt den duvna mänskoanden skaffar luft;
och när det gamla tyngs av sömn, så kommer han
och stöter obarmhärtigt det till livs igen,
att allt på jorden dock ej dö och domna må.
Som stormen far han fram med makt och mod,
men ålderdomen följer efteråt och jämnar slät
den bana, som han brutit ut med dristig hand.
O livets vår, du solbeglänsta ungdomdag,
du tillhör oss, och vi tillhöra dig igen.
Välan, du unga mod, som klappar i vår barm,
flyg ut, du unga örn, och vifta vingen fritt!
Dig vinkar livet, liksom en beslöjad brud
det står inför din fria blick - så ila fram,
ryck slöjan bort och famna det med eldig arm.
Vi, bröder, bliva män, men livet är vår brud;
vi måste djärvt behärska det, att ej vår brud
vår svaghet blott beler och makten tar från oss.
Si, fosterlandet står och väntar tyst uppå
vad det av oss att hoppas har, vad ädel kraft
uti dess yngsta söners hjärtan växa må.
O moder fosterland, må vi ej svika dig!
Ej hjältebragder bo i våra dalars frid,
ej inom våra vita berg har himlen ställt
det yttre livets stormupprörda tummelplats.
Här trivs ej kraftens vilda lek, ej skördas här
den höga, lysande bedriftens lagerkrans.
Men ack, vad mer? Om vi ej fått den yra eld,
som brusar i fransosens heta blod, och ej
det stolta mod, som klappar fritt i brittens barm;
så ha vi fått det inre livets rikedom,
så står istället öppen andens värld för oss
och bjuder oss till egendom sitt ljusa land,
där klara blommor glänsa i en evig vår.
O, kände vi den världen rätt, och visste vi
hur rik den är, av evighetens ljus beglänst,
av livets strömmar vattnad och varenda stund
uppfriskad av den helga Andans fria fläkt;
så längtade vi ej att därfrån störta ner
i livets skriande förvirring, flärd och larm,
där ofta, ack, var mänsklig känsla släcks och dör.
Till detta liv och denna värld en mild natur
hänvisat oss; säll den som rätt förstår dess vink!
För honom, bröder, rinner där med ljusa drag
en oförvansklig skönhet upp, ett muntert mod,
som trotsar farorna och ej att vika vet,
en ädel kraft, som nedgör lögnens mörka makt,
där andas fritt som vinden över Finlands berg.
Den världen står oss öppen än; o, låt oss glatt
erövra den med trofast hand och bygga där
ett fritt och kungligt rike för vår ande opp!
Bor ej i finnens bröst ännu ett mannamod,
som kämpar och som tål, en härdig forntidskraft,
som ligger kvar på djupet, lik en grund av järn?
Finns ej uti hans gömda bygd än mången själ,
som, väckt av nådens röst, ur sömnen skyndat upp
och nu med öppna ögon skådar livets ljus,
glatt för sin krona kämpande i evangelii tro?
Och, ack, hans trogna hjärta äger det ej kvar
ännu sin känslas eld för diktens ädla konst,
som blommor dock strör på hans snöbetäckta stig
och sina gyllne morgonskyar för hans blick
utbreder milt, med änglahuvun på var sky?
Ej arma äro vi, förlorat är ej allt,
o bröder, om vi ej förlora än till slut
oss själva och den inre världen ur vår barm!
Men än bland Finlands folk, bland Finlands drivor än
den blommar i sin prakt; och frågar främlingen,
var dock den finnas må - då peka vi med fröjd
på dig, du finska diktens konung, Runeberg.
Skål för dig och din lyra, broder Runeberg!
L Stenbäck:
sitt gyllne täcke över dess fördolda bädd,
men dock av solens glans är själv ett återsken,
som lovar lysande en härlig morgondag;
så, bröder, har den ädle även sjunkit hän,
vars minne här vi firat glatt och kastat ner
en blomma på hans längesedan gömda stoft.
Men av hans rika ande ilar än en fläkt
igenom våra bröst och väcker vänligt opp
de gryende förhoppningar, som slumra där.
Hans håg för fosterlandet brann; med mäktig hand
han lyfte slöjan upp, som höljt dess flydda dar,
ur mörkret manande dess dunkla minnen fram.
Han spejade i ålderdomens gråa natt,
och viste våra anors vagga för vår syn
och dessa djupa drag, som stodo tecknade
i fosterlandens och i folkets anlete.
Så kastade hans ande ljus i hävden, så
oss hemmastadda gjorde i vårt eget land,
och hemmastadda, bröder, i vårt eget bröst.
Ty ingen framtid utan forntid finns. Ett barn
med lösta lockar och med klara ögonpar,
ser framtiden oss vänligt an och vinkar oss -
ett barn, o bröder, av den gråa fordomtid,
av den uppamamd ömt och närd invid dess barm.
Var härlig tavla, som vår framtid rullar opp
för våra glada blickar och vårt djärva hopp,
är som en hägring blott, ett luftigt irrsken, om
den ej står tecknad på vår forntids dunkla grund.
Si, därför älska vi de män, som lyfta opp
förlåten från de forna tiders liv och gå
djupt forskande i deras dolda sagovärld.
Si, därför älska vi, Porthan, ditt dyra namn,
du finska hävdens lagerkrönte patriark!
Och månget hjärta glöder vid ditt namn som vårt.
Den sagolika ålderdomens värld var din,
din var den forntid, som på oss ser allvarsam
och talar djupa ord till oss; den forna tid
var din - men framtiden är vår, o bröder, vår!
Förnimma vi det ordet rätt, begripa vi
vad högt och härligt mål den ställer fram för oss?
O, fattar ej den tanken oss, och far den ej
liksom en blixt igenom våra själars djup,
antändande de krafter, som därinne bo?
Den tid, som kommer här, är vår; på oss beror
om den skall utan glans och ära sjunka ner
i glömskans svarta hav, ej värd en enda blick;
om den skall bliva stor, bekrönt med dygd och kraft,
och skänka evig ära åt vårt arma land;
om den skall höja lagerkransad hjässa fritt
en gång och vinka vänligt åt de kommande
att följa glatt på ärans solbelysta stråt.
Vi kunna välja; bröder, vilket välja vi?
Det ungas makt på jorden - o vad den är stor!
Vad stort i världen sker, har skett och än skall ske,
det föddes först i ynglingens förtjusta själ,
det vattnades utav hans varma blod och slog
sin gyllne krona ut i hans friborna barm.
Han åt den duvna mänskoanden skaffar luft;
och när det gamla tyngs av sömn, så kommer han
och stöter obarmhärtigt det till livs igen,
att allt på jorden dock ej dö och domna må.
Som stormen far han fram med makt och mod,
men ålderdomen följer efteråt och jämnar slät
den bana, som han brutit ut med dristig hand.
O livets vår, du solbeglänsta ungdomdag,
du tillhör oss, och vi tillhöra dig igen.
Välan, du unga mod, som klappar i vår barm,
flyg ut, du unga örn, och vifta vingen fritt!
Dig vinkar livet, liksom en beslöjad brud
det står inför din fria blick - så ila fram,
ryck slöjan bort och famna det med eldig arm.
Vi, bröder, bliva män, men livet är vår brud;
vi måste djärvt behärska det, att ej vår brud
vår svaghet blott beler och makten tar från oss.
Si, fosterlandet står och väntar tyst uppå
vad det av oss att hoppas har, vad ädel kraft
uti dess yngsta söners hjärtan växa må.
O moder fosterland, må vi ej svika dig!
Ej hjältebragder bo i våra dalars frid,
ej inom våra vita berg har himlen ställt
det yttre livets stormupprörda tummelplats.
Här trivs ej kraftens vilda lek, ej skördas här
den höga, lysande bedriftens lagerkrans.
Men ack, vad mer? Om vi ej fått den yra eld,
som brusar i fransosens heta blod, och ej
det stolta mod, som klappar fritt i brittens barm;
så ha vi fått det inre livets rikedom,
så står istället öppen andens värld för oss
och bjuder oss till egendom sitt ljusa land,
där klara blommor glänsa i en evig vår.
O, kände vi den världen rätt, och visste vi
hur rik den är, av evighetens ljus beglänst,
av livets strömmar vattnad och varenda stund
uppfriskad av den helga Andans fria fläkt;
så längtade vi ej att därfrån störta ner
i livets skriande förvirring, flärd och larm,
där ofta, ack, var mänsklig känsla släcks och dör.
Till detta liv och denna värld en mild natur
hänvisat oss; säll den som rätt förstår dess vink!
För honom, bröder, rinner där med ljusa drag
en oförvansklig skönhet upp, ett muntert mod,
som trotsar farorna och ej att vika vet,
en ädel kraft, som nedgör lögnens mörka makt,
där andas fritt som vinden över Finlands berg.
Den världen står oss öppen än; o, låt oss glatt
erövra den med trofast hand och bygga där
ett fritt och kungligt rike för vår ande opp!
Bor ej i finnens bröst ännu ett mannamod,
som kämpar och som tål, en härdig forntidskraft,
som ligger kvar på djupet, lik en grund av järn?
Finns ej uti hans gömda bygd än mången själ,
som, väckt av nådens röst, ur sömnen skyndat upp
och nu med öppna ögon skådar livets ljus,
glatt för sin krona kämpande i evangelii tro?
Och, ack, hans trogna hjärta äger det ej kvar
ännu sin känslas eld för diktens ädla konst,
som blommor dock strör på hans snöbetäckta stig
och sina gyllne morgonskyar för hans blick
utbreder milt, med änglahuvun på var sky?
Ej arma äro vi, förlorat är ej allt,
o bröder, om vi ej förlora än till slut
oss själva och den inre världen ur vår barm!
Men än bland Finlands folk, bland Finlands drivor än
den blommar i sin prakt; och frågar främlingen,
var dock den finnas må - då peka vi med fröjd
på dig, du finska diktens konung, Runeberg.
Skål för dig och din lyra, broder Runeberg!
L Stenbäck:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar