måndag 8 november 2021

Den vävande flickan

Klipp, klapp, min vävstol, så munter smäll!
Som pilen skottspolen flög;
klipp, klapp, nu kommer den åter så snäll,
och trån till sin granne smög.

Så sluter sig stilla dag till dag
i tidens väv — i vårt liv;
den ökas och randas — hur vet icke jag;
ack, lycklig fortgång oss giv!

När morgonsolens stråle ser in
i lilla kammaren här,
jag sjungande sitter i vävstolen min,
och den slår takten, så där.

Då vaknar siskan i buren opp
och kvittrar trililiri;
från pinne till pinne med glättigt hopp
hon flyger, som vore hon fri.

Klipp, klapp, nu alla i huset väck
ur nattliga vilan opp!
Se blomman i fönstret, så frisk och täck,
ren öppnat sin doftande knopp.

Säg, vem har vävt hennes skimrande dräkt,
så fin, så ljusröd och vit?
En skrud, som tävlar med hennes släkt,
det skaffar aldrig min flit.

En duk jag väver — nog blir den rar —
med snövita blommor på,
lik dem, som om vintern på rutan klar
så kalla, glittrande stå.

Där vävde jag hoppfulla tankar in:
mmen ingen dem veta får!
Jag vävde så hurtigt, med glättigt sinn;
men vävde ibland in — en tår.

När nästa sommar det blommande lin
sig bugar för vindens fläkt,
då väver jag åter en väv så fin —
då syr jag min bröllopsdräkt.


T Knös:
Bildresultat för Thekla Knös bilder

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar