Som från fjärran obekanta kuster
ljöd emot mig mörkrets susning,
tills ur skuggorna, som blåa skälvde,
över granskogsdunklet slog den första
dagens tvekande och stumma ljusning.
Morgon, morgon! Prisad du som öppnar
mörkrets ångestslöja, du som visar
väg i kvalets tunga dimma,
jag vill sänka mig i dina svala,
rena djupa rymders klarhet, medan
molnens facklor över bergen glimma.
Upp på bergen vill jag glättigt stiga,
medan luftens alla morgonkörer
runt ur djupen klinga.
Ty jag känner åter livets rika
lyckovarma flöden strömma, åter
hoppet upp mot nya rymder svinga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar