måndag 15 november 2021

Stagnelius
















I.

Så har jag fordom suttit som i dag
och lyssnat till din röst, den svårmodsblida,
här har jag sett din tysta vålnad skrida,
här har jag ofta skymtat dina drag.

Här i de fjärran höstligt stilla dalar,
där källans sorl förstummar ibland snåren,
Du till mitt hjärta än som fordom talar,
gestalt som följde mig från barndomsåren.


II. 

Den gåta som vår själ i livet ängslar,
har ingen lösning bortom dödens dörr,
förbländningen som andens blickar fängslar,
råder där evigt på vår syn som förr.

Utur den djupa dröm, vårt liv omspänner,
skall själen aldrig vakna, ingen grav
den trånad släcka, som oss evigt bränner
likt stjärnan ensam i ett töckningt hav.

Skald som jag älskar, är ej så det svar,
i natt jag tydde i ditt ögas gåta,
där ensam vid en dunkel strand jag satt?

Dock vad kan sjukt och tungsint grubbel båta,
så länge Skönhet lyser kring oss klar,
så länge stjärnor tindra som i natt!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar