Requiescat

Jag vet ej vad som driver mig att sjunga
     så utan hopp,
men förr jag kunde skära av min tunga
     än höra opp.

O kunde jag utur mitt hjärta rycka
     den trollgestalt,
för vilken jag har offrat frid och lycka,
     min ungdom, allt!

Vi valde jag att öfver törnen vandra,
     ett mål att nå?
Bekvämt jag kunnat liksom hundra andra
     på rosor gå.

O hade jordisk varit min begäran
     i livets vår!
Men ack -- jag brann för friheten och äran
     vid tjugo år.

62

Jag såg det rätta trampas och förhånas,
     då sjöd mitt blod;
numera har jag slutat att förvånas --
     bräckt är mitt mod.

En tid, som liknöjt ser nationers styckning,
     förnäm och blek,
har endast en försmädlig axelryckning
     för diktens lek.

Av gammal vana, att min oro söva,
     på min gitarr
jag knäpper moll-ackorder för de döva,
     jag arma narr!

Jag dig förbannar, sköna dröm som gycklar
     så rosenröd!
Det är ett skenliv endast, som du hycklar,
     ty du är död.

Din stämma blott ur graven till mig klingar,
     min döda mö.
Du själv förfrusit dina Psyche-vingar
     bland Polens snö.

63

En natt begrov jag all min unga smärta
     i enslighet,
och skälver än en sträng uti mitt hjärta --
     vem märker det?