tisdag 6 mars 2012

Von Essen






































Han stod på sin farstutrappa
med mössa av krigarsnitt,
med sporrar och ryttarkappa;
han ämnade göra sin ritt.

Han stod där sjuttiårig,
en kämpe till min och blick,
smärt, högrest, silverhårig;
där har du hans yttre skick.

Men vad vållar gubben vreden?
Han stampar helt vilt av harm.
Vi leva ju mitt i freden,
hur gör han sådant alarm?

Betrakta blott lugnt processen,
så farligt är ej därmed;
du ser den gamle von Essen,
du ser hans vanliga sed.

Nu ropar han. Lyss till orden,
nu ger han reson och skäl:
"Matts kusk, du mitt straff på jorden,
dig borde jag rakt slå ihjäl.

Hur länge skall här jag bida
allt för din sömnighets skull?
Du känner, när jag vill rida,
du vet, när timmen är full."

Och kusken, han kom ur stallet
med skymmeln stolt att se;
att han sovit, det var ej fallet,
han vaknat för fort kanske.

Med huvudet högt uppburet
framledde han hingsten stum.
Blixt, dunder! Det ädla djuret
stod skälvande, höljt av skum.

Han steg från sin farstutrappa,
genraln, i sitt bästa skick,
med sporrar och ryttarkappa;
då föll på skymmeln hans blick.

Han stod som av åskan slagen,
han trodde sitt öga ej:
"Säg, skurk, är min syn bedragen,
är detta ditt verk? Säg nej!

Men dukar du opp en fabel
och ljuger mig full här nu,
så går jag och tar min sabel
och klyver ditt huvud itu."

Det var Matts kusk, soldaten,
han blev ej så lätt försagd;
väl hade han gjort mandaten,
men svarade själv för sin bragd.

"Hur? Ljuga här?" stolt han sade, 
"En skam är att misstros så.
Väl svårare skuld jag hade
och ljög ej, herre, ändå.

Här kom en kosack på vägen,
han skröt med sin flinka rapp.
Vad? Skulle jag bli förlägen?
Jag red med honom i kapp."

Von Essen, sjuttiårig,
med flammande eld i barm,
smärt, högrest, silverhårig,
han hoppade högt av harm.

"Bort", skrek han, "du fräcka sälle,
till stallet igen, och minns
att hämta i skymmelns ställe
den grövsta piske, där finns!"

Han var en man, soldaten,
som stått för kulor och död,
som tagit sin kost av staten;
nu åt han von Essens bröd.

Han gick helt stum och sluten,
men hans öga, det brann i glans;
han gick och kom på minuten
med den grövsta piske, som fanns.

Han räckte den åt sin herre:
"Jag var man i mitt led också,
och sköts det, sköt jag värre,
och stacks det, stack jag som två.

Skall nu som en häst jag smaka
er snärt, då jag gjort som bäst,
så sparkar jag upp tillbaka
och sparkar ock som en häst."

Genralen, han hörde hotet,
helt rak tillbaka han steg,
han tycktes ej ha emot'et,
han såg på mannen och teg.

Och allt som han såg, så höjde
han högre sin resliga kropp,
och allt som han teg och dröjde,
så klarnade anletet opp.

"Och hör du", skrek han omsider,
"var fick du ett sådant mod?
Det där är från forna tider,
det där har vuxit i blod.

Jag ser det ej första gången
i dag, jag har känt det förut.
Jag såg det hos mången, mången
i själva hans dödsminut.

Jag sett det, där Finlands fana
glatt fläktat på segerns fält,
jag sett det på nödens bana,
i slagnas isade tält.

Och skulle, när du dig skickar
så manligt som nu, min son,
och skulle, när så du blickar,
jag ge dig åt piskens hån;

vid himmelens Gud och Fader, 
då vore jag aldrig värd
att nämna de tappra rader,
bland vilka jag höjde mitt svärd.

Gå, sök dig en vän här nära,
en duktig och stursk kamrat,
och drick ett glas för vår ära,
här har du en blank dukat!

Och tack för det vackra minne,
du väckt i mitt hjärta, du,
och tack för ditt arga sinne, -
och drag åt helvete nu!"

Han strök sig om ögonbrynen,
det tycktes hans blick var skum,
han svängde sig, barsk i synen
och gick tillbaks till sitt rum.

Det var densamme bjässen,
jag mindes sen fordomdags,
det var densamme von Essen,
som stridde i Savolaks.

Färm var han, aldrig dåsig,
nu bar det ändå till fjälls.
för kölden han dragit på sig
storstövlar och vargskinnspäls.

När så han gick mot faran,
som vanligt i främsta led,
och sjönk i den brustna skaran,
var gång han sin fot stack ner.

Då svettades gubbens panna,
då kände han tung sin plikt,
då måste han stundom stanna
inunder sin gräsliga vikt.

Men "framåt!" skrek han åt hären
med samma eld ändå,
"och bären mig, gossar, bären,
ifall jag ej orkar gå."

Tre ting i lust och smärta,
dem ägde han, käck och god:
Stolt själ och lättrört hjärta
och brinnande hetsigt blod. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar