Min vän och jag

Min vän och jag vi sutto på balkongen,
     då västern rodnade bak Mälarns skär;
     som ung min vän till solen haft begär,
     men nöjs med jorden nu så bra som mången.

Vårt samtal, som gick trögt i solnedgången,
     en fråga rörde, vilken tvistig är:
     Hur vinets själ, som sjöd i rankans bär
     skall på buteljer bäst bevaras fången?

»Ett eldigt vin får lov att stå på is»,
     tog min erfarne vän till slutdevis
     och blåste bort havannans vita aska.

Snart tyste sutto vi, min vän och jag,
     och purpurn sjönk av den förbrunna dag
     i samma mån som purpurn i vår flaska.