Ekon

Från en härlighet, vissnad och bräckt 

och förgäten i tidernas höst, 

kom ett obekant bud: jag blev väckt 

av en syn; och ur tystnadens bröst 

steg oändlig en fläkt, 

som om skuggor sökt röst. 

Någon ton som ur horn av kristall 

har ett bergseko dallrande strött. 

Var det Artemis’ jakthundars skall,

hennes rop när en hjort sprungits trött? 

Flög en spjutstrimma kall 

över gräs som stänkts rött? 

Drar menadernas älskare skön 

ur Thessaliens nytändningsnatt?

Svepa revor och flätade spön 

kring de vindruckna? Skälver besatt 

mellan verop och stön 

backantinnornas skratt? 

Eller ekar heroernas tid 

ur en hålvägs cyklopiska schakt, 

där en tronande achemenid 

med en vink av allsmäktigt förakt 

driver härar till strid 

mot Thermopyles vakt? 

Vilket land ligger framför mig brett, 

vilken kust, vilken röd orient? 

Jag har ägt vad jag aldrig har sett, 

jag har levt vad jag aldrig har känt, 

bland syner som hett 

mina ögonlock bränt. 

Något minne ur nattrymden sam, 

något återuppvaknande ljud. 

Var jag präst hos en forntida stam? 

Har jag mumlat oraklernas bud 

och en hymn burit fram 

till en levande Gud?

Ty det är som om lyddes jag mot 

något tecken och genljud som mint 

om mig själv: som om livsträdets rot 

närt mig förr: som om sökte jag blint 

något spår av min fot 

i en glömd labyrint; 

som om såge jag rysande ut 

från de staplade seklernas brant 

över land som jag dvalts i förut, 

tills en syn flammar klar och bekant 

och jag känner till slut: 

»Det var så. Det är sant.» 

— som om fordom jag sett huru varm 

bortom haven en blodsdager grytt, 

när argiver med bredringad arm, 

som sin krumstav mot asklansen bytt,

hållit rådslag i harm 

sedan Helena flytt; 

som om minde än Venus i öst 

i förbleknandets stund, huru dov 

flöt den svämmande Nilnattens röst, 

huru brännhet dess luft, när jag sov

invid nubiska bröst 

vid Kleopatras hov; 

som om förr på en strandbrädd i blom 

en kaldé eller drömögd hindu 

förkunnat mig, gåtfull och from: 

»All tid göms i flodspegelns nu. 

Illusionen är tom. 

Du är jag: jag är du.» 

— Värld, där förvandling ej gror! 

Jag trår med omättligt begär 

till din rymd. Finns en vishet som bor 

i den sorg och den andakt du bär, 

evig och stor 

såsom skönheten är?   

Frans G Bengtsson