Fyrverkeri

Nattens luft

och mörka stränder

och det svarta, slemmiga vattnet

glimma av eld.

Det fräser och det glimmar.

- Jag sitter ensam och stirrar,

stirrar mina ögon trötta

och blundar.

Och jag vet.

- Ett gammalt ruckligt torn

och i en nisch en lampa,

som flämtar matt kring en madonna,

men över och omkring

en stilla vinternatt med snö och stjärnor.

 
H Söderberg:

Samtal med Gud

- Ja, världen är ond och dålig,

och svårare är för år

det blir för dig, käre Vårherre,

att skilja getter och får.

Och själva riddar Carl David,

vars fromhet du vet och minns,

är kanske i grund och botten

den största kanalje som finns.

Men den kloke gamle Vår Herre

strax bot för min oro fann.

- Strunt, ingen skälm brukar synda

stort mer än han orkar och kan.

Och därför är riddar Carl David

långt bättre än du tror:

han varken stjäl eller mördar,

fan vet om han ens gör hor.

 
H Söderberg:

Du vandrande jude

Du vandrande jude, som sägnen tvingat

att driva omkring under tusen år

på detta sandkorn i trånga ringar -

du kanske sett nog av öppna sår,

av svidande sorg och bittra eländen

och droge dig gärna ur legenden.

Jag ville taga din stav i arv

och vanka vida omkring i världen

och fylla hjälpligt min anses tarv

med vad jag funne på färden.

Jag ville lyssna till larm och kiv

från Ganges' dal till grågul Tiber

och lära känna varje fiber

i detta sjudande heta liv.

 
H Söderberg:

Vid årets slut

 

Låt icke midnattsslagen rymden skaka,

min broder i din bädd, vid årets slut,
förr´n du har satt dig upp att något vaka
och hunnit gjort ett överslag bakut...

Törhända, när du året sammanfattat,
ditt helhetsvy syns tämligt grått i grått:
Så många människor dig underskattat,
så många dig i grunden missförstått.

Och dock, jag tror att, mer å djupet granskat,
du här och där en ljuspunkt snart försport!
Hur glimmar ej ur dunklet oförvanskat
vad rätt du själv har tänkt och sagt och gjort:

Se här en komplimang, du artigt fällde...
se där en handling, den där juste begicks...
se här det glas, du varmt till duskål hällde...
se där den penning, du gav ut i dricks.

Allt rullas upp: från lyftningen å hatten
till reprimanden, tvingad av förtret.
Likt rosor, ack, slå ut i nyårsnatten
produkterna av din personlighet.

Så skynda, fäst dem som en krans i håret
och knyt dem, broder, kring din vandringsstav!
Då kan du lycklig möta nya året,
och må det gamla lugnt få gå i kvav.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Du som härlig ställde

 

Du som härlig ställde
din tron högt över tiden,
där sällheten och friden
ej växla om, ej sluta sig,
Evige, ditt välde
ej ljus och mörker skiftat.
Den lag för oss du stiftat
förvandlar icke dig.

Åren utan vila 

med tidens böljor rinna, 

och mänskans dar försvinna 

som skum och bubblor däribland. 

Livets stunder ila; 

vi måste alla följa 

med tidens strida bölja 

till evighetens strand.

Konung i det höga,
du släkten bortgå låter,
och andra komma åter,
och åldrar undan åldrar fly.
Men ditt fadersöga
milt vakar över alla;
din nåd, som vi åkalla,
är varje morgon ny.

År och vänner flykta,
men du densamme bliver,
du än åt barnen giver
den vård som du åt fädren gav:
mod åt de betryckta
och styrka åt de svaga
och tröst åt dem som klaga
vid sina vänners grav.

Gud, vi vandra trygga,
när redligen vi vandra
i kärlek för varandra
och hörsamhet för dina bud.
Gud, på dig vi bygga
vårt hopp i alla öden:
i livet och i döden
du vårdar oss, o Gud.

Lovad vare Herren!
Sannfärdig, vis och nådig
och helig och rättrådig
han alltid allt allen förmår.
Lovad vare Herren!
Hans lag, hans nådelära,
hans härlighet och ära
i evighet består.

J O Wallin:

O Gud, vår broder Abels blod

 

O Gud! vår broder Abels blod 

till dig från jorden ropar. 

Än rasar ondskans övermod, 

än brott på brott hon hopar. 

Dock vid allt otrons överdåd 

de dina du hugsvalar. 

Till jorden ser du än i nåd, 

ty Jesu blod där talar. 

Korsfäst! de ropte om Guds Son, 

och Barabbas behöllo. 

I Kristi fjät, med kval och hån, 

hans trogna vittnen föllo. 

Men ordet lever efter dem 

som ljus åt världen givit, 

då av din prakt, Jerusalem, 

ej sten på sten förblivit. 

Och si! då en rättfärdig man 

står fram att sanning yrka, 

all världens makt ej fruktar han; 

Guds sak ger honom styrka. 

Förgäves ondskan tänder skär 

och till hans död sig väpnar: 

hans uppsyn lik en ängels är, 

för vilken brottet häpnar. 

Åt himlen lyftande sin syn,

den fromme går att lida 

och skådar i den öppna skyn 

Guds Son vid Faderns sida. 

Lik honom ber han i sitt fall 

för dem hans ofärd göra, 

och dör med lugn; ty en gång skall 

dock mörkrets makt upphöra. 

Ja, Herrens ljus ej slocknar ut, 

fast det i moln sig döljer. 

Det goda segra skall till slut, 

fast världen det förföljer. 

och han som kom i Faderns namn, 

skall än välsignad komma, 

och samla i en evig hamn 

från tidens storm de fromma.

F M Franzén:

Vinterkväde

 

"Det är så kraftigt - men så kallt i Norden!" (Tegnér)

Må andra sjunga till Nordens pris
och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
så snart jag ser på den frusna rutan,
där vintern skriver sitt runospråk
om kammarvakt och om evigt tråk;
ty, om jag ej hör till »stora världen»,
så får jag icke ta del i flärden,
som jublar nu under lust och id,
emedan vintern är mörksens tid.

När andra värma sig av kurtisen,
tar jag min värma, med nöd, från spisen,
där veden jämrar sig våt och rå,
liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
ty innan kvällen ditt kval tar slut,
men mitt skall räcka, – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
om än jag ville på allvar gråta,
blir denna trösten oändligt kort,
ty tåren fryser ur ögat bort.

O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den »höga Norden»!
Jag bodde hellre på södra jorden.

Se, blott där ute! Se hur de gå
i ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
med klart berlinerblått sminkar kinden,
se, hur på näsan, blodröd av frost,
en istapp fattat sin höga post,
och se hur naren vitlimmar håren,
att man går gubblik i bästa åren!

Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
»du ljuger!» skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
de frysa säkert rätt bra också! –
– Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
men blommor kunna de icke skilja,
det vill jag säga dem mitt i syn,
när blint de sväva i silverskyn!

Och härmed slutar jag jeremiaden;
ty jag skall låna mig ved i staden.

W v Braun:

 

Bytesdag

Det är tid för byten och ånger,

ty så är det ordnat, min son, 

att den som fick korta kalsonger

hade önskat en lång grammofon. 

Vad vet man vad andra behöver?

Vad vet man om önskningars liv?

Byt hjärter mot spade och klöver

och byt din trumpet mot en kniv. 

Byt, broder, din dagliga smärta

mot en som är mindre trång.

Och du som skänktes ett hjärta

- pass på och byt mot en tång!

28/12 -51

S Dagerman:

På Värnlösa barns dag

(Foster 20 veckor)

En 5 år gammal travesti av en gammal läsarsång

så här vid 50-årsfirandet av den s k fria aborten. 

Alla som är födda senare än nyårsafton 1974 bör tacka sin mor extra mycket för att de fått leva. 

(Att de är älskade kan dock tyvärr inte garanteras). 

Förlossningsdag, du sälla dag,

då jag fick komma ut
ur fredlöshetens fångenskap
och fridlyst bli till slut!
Nu är jag fri från lagens hot
och Sverige måste ta mej mot.
Halleluja,
halleluja,
halleluja, va´ bra!

På Karolinska har det skett
att man tog livet av
ett foster vecka 31,
nej, 30 nog det var.
Man trodde att man gjort ett fel,
då ungen var så stor och hel,
håhåjaja,
håhåjaja,
håhåjaja, ack ja!

Polisanmälan gjordes då,
fast mamman var visst nöjd.
Åklagar-Jennie tänkte gå
till rättens högsta höjd
och sätta nån på vatten, bröd,
för vållande till annans död.
Håhåjaja,
håhåjaja,
håhåjaja, ack ja!

Men nu är Jennies granskning klar
och ingen alls blev dömd.
Så kvinnor har den chansen kvar
att få sin livmor tömd.
Alf Svensson hade klart för sej (SR 1988):
de kan ej tvingas föda, nej!
Halleluja,
halleluja,
halleluja, hurra!

A Holmberg:

 

Vid den tid man räknar folket

Vid den tid man räknar folket
blir vår Herre Mänskoson,
han vars namn är över alla
uppenbaras nerifrån.
Skaparen så ödmjukt delar
villkor med sin skapelse,
den som ingen dödlig skådar
visar här sitt ansikte.

Ja, en natt när markens herdar
håller vakt omkring sin hjord,
kommer kallelsen från ovan
genom änglakörens ord:
Se, till Betlehem har anlänt
er och världens Herdekung;
alla herdar, till er herde
vandra, gammal eller ung!

När kung Davids stjärna lyser
över österns himmel klar,
även kungar önskar hylla
detta himlens kungabarn.
Men snart ljuder ramaskriet,
staden blir en sorgeö,
för den kung som inte tillber
har bestämt att han ska dö.

Ändå firar vi vid julen
honom som Befriaren:
han, vår frälsnings Gud, besegrat
ondskan och förgängelsen!
Ur Egypten blev han kallad,
"Gud med oss" liksom i fjol.
Julen fylls av påskens strålglans
från Rättfärdighetens Sol!

D T Niles:

Fredmans sång n:o 17

 I full enlighet med Bacchi kalender 

I Januari månad, gutår! 

så köpte jag mig en väst drap d'or; 

sen köpte jag i Stakens gränd 

en rock, nyss vänd; 

och uti Martii månad, Cousine,

så köpte jag, oändligt fin, 

en Nattrock av pärlfärgat satin. 

Slå i mer vin. 

Hurra! från Mars til Maj, kära vän, 

så hade jag ingen fyrk mer igen, 

och varken Byxor, Rock eller Skor. 

Drick, drick, drick, drick min Bror. 

Från Juni, Juli, så till August, 

intill September söt och förtjust, 

så satt jag naken, full och ful. 

Och så kom Jul.

C M Bellman:

Johannes Sebedaiosson

 

Johannes Sebedaiosson

var inte så långt hemifrån

och fiskade med storebror,

när Jesus gav en gåva stor:

"Följ med mej!", sa han till de två,

två andra bröder likaså.

De fick nu var sin andel i

vår Herres mänskofiskeri.

Snart hade fyra blivit tolv

som sändes två och två till folk.

Men Åskans söner tog till hot,

när vissa inte tog emot.

"Vi ber väl att en blixt far ner

i folk som inte rum oss ger?"

Men strängt sa Jesus om sånt där:

"Ni vet inte vems barn ni är!" 

Och mor Salome kom och bad

vår Herre göra henne glad

och ge åt pojkarna en plats

där ännu ingen mänska satts.

"Men dricker ni den bägare

som jag ska dricka?" frågade

vår Herre bröderna som sa:

"Naturligtvis, det kan vi, ja!" 

"Ni ska få dricka den", sa han

som liv åt oss med smärta vann.

"Men platsen vid min sida kan

min Fader ge, och bara han." 

När Jesus fästes på det kors,

där han fick ge sitt liv för oss,

så var Johannes där och såg,

fick veta sen var graven låg.

På påskdagsmorgonen han sprang

så fort att Petrus inte hann.

"Det är ju Herren!" skrek han sen

där Jesus stod vid sjön igen.

Från pingst han främst med Petrus var,

men med Maria fanns han kvar.

Hans plikt mot henne, den var stor,

för Jesus sa ju: "Se din mor!"

Johannes evangelium

berör oss fast hans röst är stum.

Johannes uppenbarelse

bär bud till varje varelse.

Så skickade han även brev,

vi läser väl de tre han skrev?

Och kärlekens apostel är 

det namn den gamle bland oss bär.

Förvisad först till Patmos´ ö,

han sen i Efesos fick dö.

På tredje juldan firas visst

vår fjärde ur-evangelist.

A Holmberg:

Julotta

 

Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.

När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?

Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!

Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.

* * *

Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.

Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.

Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.

Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
tarmarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.

Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?

Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.

Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.

Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.

Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.




A Engström:

Bingeli bång

 

Bingeli bång

klockornas sång

dallrar i sky

drar över by.

Bångeli bing,

klämta och ring!

Fall över sjö

skimrande snö.

Bingeli bång,

natten är lång.

Vakna, vår präst!

Sela din häst!

Bångeli bing,

skynda och spring

fjärran och när

- julen är här!

H Hamilton:

Julafton

 

Vita flingor faller lätt, 

faller tätt 

över marken, grå och ful. 

Det är jul.

Skogens fåglar hälsar på.

- Kära små,

kom till kärven grann och gul!

Det är jul.

Glädjen klappar på vår port.

Öppna fort!

- Var välkommen till oss nu,

kära du!

Julens glädje, ren och sann,

det är Han,

som blev fattig, lagd på strån.

Glädjen kommer ovanfrån.

Kvällen tänder sina ljus

över hus,

över gårdar, över skjul.

Det är jul.

Månen går sin tysta ban.

Tall och gran

drömmer under snöig hatt.

Tack! God natt!

Tomten

 

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken,

endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta -

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" -

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen -

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; -

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner.

De äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick - men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer han nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

V Rydberg:

Far berättar om tomtarna

 

Vinden viner i vinterkväll,

brasan sprakar å spiselhäll,
far vid härden sitter,
ser i eldens glitter,
täljer för barnen om forna dar,
täljer sägner från tid, som var:
om tomtar små,
som tassa på tå
i röda luvor, i rockar grå -
tomtar som traska och trava omkring
och syssla och pyssla med tusen ting.

"Ja tänk", säger far, "vad man hade det lätt,
när av tomtar man hjälptes på alla sätt!
Då kunde man ta sig
en slummer helt trygg
och ligga och dra sig
i sängen på rygg -
Man visste ju: strax kommo tomtarna små
helt tyst på tå
och gjorde allt, vad man borde ha gjort,
och gjorde det både bra och fort.

Om mor i stugan var dåsig och trött
och satte sig ned och somnade sött,
då skyndade snälla små tomtarna fram
att sopa och feja
och torka och speja
efter det minsta grand av damm.
När mor sen vaknade upp på nytt,
var allt som förbytt,
så putsat och pyntat och prytt.

Om snickarn skulle bygga hus,
de togo det ledigt och utan krus:
de lågo bland bräderna, må ni tro
och somnade in i lugn och ro.
Ty tomtarna strax framtågade
och höggo med yxor och sågade;
beskäftigt kring de rultade,
de hamrade och de bultade,
på stockarna de vände,
de hävde och de bände,
så höggo de upp gluggar,
så slogo de i pluggar,
de timrade upp taket -
När folket till sist vart vaket,
då varsnade man häpet,
att huset ren stod färdigt -
helt nätt och näpet.

Och bagarn - på honom gick alls ingen nöd
ty tomtarna bakade allt hans bröd.
Då bagarfolket vilade,
beställsamt kring de kilade,
de bakbordet mjölade
och alls inte sölade,
de knådade och ältade,
de sockrade och sältade.
De bakade snutar
och kringlor och strutar
och skorpor och limpor och gifflar och rån
och pepparkakor och mandelspån.
När bagarmor sängarna på morgonen bäddat,
låg brödet i ugnen - färdigt och gräddat.

Hos slaktarn på samma sätt det gick:
slaktarn, han låg där så still som en prick,
drängarna gjorde ju likadant -
dock gick det galant.
Ty tomtarna styckade flinkt hans gris
på riktigt vis;
de köttet skuro,
till vågen det buro,
de tarmarna togo,
i vattnet dem doppade,
med kryddor dem stoppade
och spände och drogo.
När slaktarn i ottan slog upp sin bod
låg korven färdig, så rund och god.

Och bryggaren hade det lika bekvämt:
helt lättjefullt låg han och förnämt;
han kände sig lugn, och det med skäl,
ty tomtarna skötte ju brygden så väl.
Man kunde dem höra, de präktiga små,
beskäftigt gå på
med att ösa och mälta
och tunnorna välta;
i karen läto de drickat jäsa
och kände så väl med sin tomtenäsa
när färdigt det var
och brygden klar.
De smakade, smackade,
på tunnorna knackade;
de kände på smackningen
om drickat var gott,
och de hörde på knackningen
om det fyllde sitt mått.
Bryggarn, helt tryggt,
sålde sedan vad tomtarna bryggt.

Och skräddarn, han skulle en gång sy
åt borgmästarn själv en kapprock ny;
helt bråttom det var, men skräddarn lade
sig ned på sitt öra: "Det går nog", han sade.
Strax kommo de ock, de flitiga snälla
små tomtar, som plägade allt beställa.
De hoppade flinkt på bordet upp,
en rask liten trupp;
de vaxade tråden,
de vände på våden,
de fållade, fällde,
som om livet det gällde,
de sömmarna kastade,
må tro att det hastade!
De tråcklade, gnodde,
och snodder de snodde,
de nålarna vässade,
med strykjärn de pressade.
När skräddarn vaknade, låg kapprocken färdig,
helt präktig och borgmästarn värdig.

Men skräddarns hustru, mor Ann-Margret,
hon var av en nyfiken art och natur.
Hon sade: "Nog ska jag ta reda på det,
när sådant händer och hur.
Jag måste se de tomtar en gång,
som hulpit min gubbe natten lång."
Så strödde hon fullt med små ärter ut
på golv, i trappor, vid varje knut.
Tomtarna kommo, de flitiga små,
helt tyst på tå;
de halkade kull
och föllo i mull,
de snavade, gledo,
varhelst de än skredo,
två tomtar små
föllo ned i en så,
en ann föll hårt
och slog sig svårt.
Då höjdes ett rop
från dem allihop:
"Ni stygga mänskor, vi komma ej mer
att hjälpa er!"
Ärterna rasslade,
tomtarna tasslade.
Skräddarmor hörde ju grant, hur det prasslade.
Upp ur sängen hon sprang med fröjd.
Nu får jag se dem, hon tänkte förnöjd.
Så grep hon ett ljus, till loftet sprang opp:
där kom just ur verkstan tomtarnas tropp.
Tripp-trapp, där ljöd som ett svinnande sus -
tripp-trapp - de lämnade skräddarens hus.

Och sen ha de varit försvunna.
Ej mer sin hjälp de oss unna.
Nu måste man själv vara flitig och noga,
nu måste man knoga,
man måste arbeta
och kämpa och streta,;
nu måste man sträva
och plöja och gräva
och spinna och väva
och hamra och knacka
och skyffla och hacka
och husväggar rappa
och borsta sin kappa
och sy och fålla
och mandlar skålla
och laga och stoppa
och koka sin soppa
och mälta och baka,
vid brygden vaka -
Ja, av släp och knog
ha vi alla nog.

Och dock, vet ni, barn, jag tror ändå
det är bättre, att själva vi knoga få.

Ty den, som lärt sig att streta,
har ock något annat lärt,
och för den, som förstår arbeta,
blir livet mera värt."

Vinden viner i vinterkvälln,
brasan sprakar å spiselhälln,
far förtäljer om flydda dar -
sägner från tid, som var.


A M Roos:

Om doktor Jonathan Swifts död

 

Av honom själv 1731.

 

Den tid skall komma snart, dà även jag 

bör vandra hädan enligt tingens lag, 

då av de närmsta vännerna, jag anar, 

var enda en för mig en slutpunkt spanar. 

Och fast jag knappt den saken kan förstå, 

hur av min död de kunna fördel få, 

dock ungefär som så jag hör dem tala: 

»Ack, för vår domprost börjar det att dala! 

Den stackars mannen vissnar dag för dag, — 

det syns ju tydligt i hans anletsdrag. 

Den gamla svindeln, varför jämt han koppas, 

går icke bort, förr’n han i graven stoppas. 

Därtill hans minne är på knäcken bragt: 

hans minns ju aldrig mer, vad han har sagt,

han kan ej mer erinra sina vänner, 

och var han sist åt middag, han ej känner. 

Han med historier ständigt plågar en, 

dem han berättat femti gånger re’n. 

Hur kan han tro, vi skulle lyssna lugna 

på infall, gammalmodiga och tvungna? 

Men nu han umgås blott med yngre folk,

som dricker ur hans vin, trots sådant smolk . . . 

I poesien hans låga upphört brinna; 

en timme tarvar han ett rim att finna. 

Hans eld är slut, hans kvickhet tömd, tyvärr, 

hans kraft förbi och hans pegas — en märr. 

Om han lagt pennan bort, oss skulle glädja, 

men det finns folk, som ej det hjälper bedja.

Se’n visar man, vad vänlighet man har, 

i det man ökar på min levnads dar. 

»Visst är han äldre, än han sagt», de klandra. 

»Han är ej alls så duktig som vi andra: 

han dricker knappt sin vinbutelj, ni vet, 

och det är allt ett dåligt tecken, det. 

Hans mage börjar också att fallera. 

I fjor var han ju duktig, tyckte vi, 

men nu, för tusan, är han rent förbi: 

må han blott icke före vårn krepera!» 

Sig själv man smickra vill med sådant skämt; 

»Med oss är, Gudi lov, ej än så slemt» ... 

I såta vänner, det har ingen fara! 

Om på ett år ni tagit miste bara, 

är dock, vad som prognos ni sagt, helt visst, 

och i fullbordan går det nog till sist. 

Hör på! Den ödesdigra dagen randas: 

»Hur mår vår domprost?» — »Nätt och jämt han andas.» 

»Nu har den sista dödsbön upp man stämt.» — 

»Han rosslar knappast mer.» — »Nu har han slutat.» 

— Igenom halva sta’n så ryktet tutat, 

långt förr’n dödsklockan börjat har sitt klämt. — 

»O, må vi rusta oss att vandra hädan! 

Vad har han lämnat, och vem tar hans arv?» — — 

»Jag vet ej mer, än vad som påstås redan, 

att allt donerat är till allmänt tarv.»

— — »Att staten? Kors, men sådant är ju nycker; 

för honom staten intet gjort, jag tycker. 

Blott hat och avund fick han övernog: 

men allt han gav, — och först och främst han dog. 

Och hade han då ej i hela landet 

en enda släkting, värdig skyldskapsbandet? 

Mot främlingar han visar strax sig god, 

förgätande sitt eget kött och blod!» 

Nu alla vittra huvud sammangaddas, 

med elegier hela staden laddas, 

i varje tidning står en liten bit, 

förbannande vår domprost hit och dit. 

Doktorerna, om sina rykten ömma, 

på mig helt visligen sitt ovett tömma: 

»Hans fall var kinkigt — medges! Men, förlåt! 

Säg, varför följdes våra råd ej åt? 

I fall så skett, han hade, kry som våren, 

nog levat än de närmsta tjugu åren;

ty när han öppnades, man såg på stund, 

i alla ädla delar var han sund» ... 

Här skiftar scenen nu för att uppdaga, 

hur de, jag älskat har, min död beklaga. 

Av stackars Pope en månad sörjes jag, 

av Gay en halv, av Arbuthnot en dag, 

ja, själva S:t John faller nog till föga 

och torkar pennan med ett fårat öga. 

För resten — ryck på axlarna och rop´: 

»Rätt ledsamt, — dock, vi dö ju allihop!» ... 

Men mina kvinnovänner, vilkas hjärtan 

ha bättre lärt att eftergöra smärtan, 

ta nyheten emot på sitt manér: 

»Så — är vår domprost död! (Vad trumf, jag ber?) 

Må Herren vara själen nådig, amen! 

(Nu, mina damer, svarar jag för slammen.) 

Sex prostar skola bära pelln, man tänkt. 

(Vad skall nu spelas på de båda essen?) 

Er man skall väl gå med i sorgprocessen, 

när sådan hedersvän i jord blir sänkt?» — — 

»Ack nej, den synen är för svår, min söta, 

dessutom bör i morgon kväll han möta; 

min damklubb skulle taga illa opp

ifall han feltes i kadriljens tropp. 

Han älskade vår prost, (jag hjärter kastar), 

men ock den bästa vän mot graven hastar. 

Hans stund var kommen, slutad är hans färd: 

vi hoppas honom i en bättre värld.» 

Dock — varför sörja alls, när vänner myllas? 

Ty den förlusten kan med lätthet fyllas. 

Ett år — och scenen ändrats kring min grift! 

Då frågar ingen längre efter Swift,

som man, gunås, lär icke sakna mera, 

än om han aldrig råkat existera. 

»Ja, var är nu Apollos favorit? 

I graven — och hans verk måst följa dit, 

hans öde delande, hur än de ville, 

ty gammalmodig var hans art av snille.» 

En lantpatron sin tur till Lilitot gör 

och efter Swifts båd’ vers och prosa spör. 

»Jag hört hans namn», så hörs bokhandlarn stamma; 

»Han dog visst för ett år se’n.» - »Just den samma.» 

I boden letas fåfängt. — »Kanske har 

dock antikvarien än ett exemplar; 

jag sände en av dessa sista dagar 

en massa böcker till en sockerbagar’. — 

att tänka honom leva fullt ett år! 

Jag ser, att här jag för en främling står. 

Domprosten var ju bra för sina tider 

och kunde rimma — det ej tvivel lider. 

Men nu likväl är hans manér förbi, 

och bättre smak ha, Gudi lov, nog vi. 

Förlegat stoff är icke mig i tycket, 

men splitter nya ting — det har jag mycket. 

Får kanske visa något nytt och kvickt? 

Här Colley-Cibbers födelsedagsdikt, 

och här till drottningen ett vackert ode, 

som ni ej sett, av Stephan Duck, den gode...

Här en försvarsskrift från en viss person, 

där mr Henleys sista oration. 

Än har ej kolportören hunnit få dem: 

—  behagar kanske eders nåd se på dem?» 

Beträffande hans vers och prosaverk, 

så ger jag ingen dom om dessa —- märk! 

Mig rör ej, i vad form kritiken stöpt dem, 

jag vet blott ett — att alla mänskor köpt dem ... 

Han gav, vad smått han hade, utan krus, 

att bygga upp åt dårars mängd ett hus 

och med satirisk penna teckna tingen, 

ty vår nation dåraktig är som ingen. 

Men när man nu ej räds hans snärtar mer, 

må man förlåta då hans stoft, jag ber!

J Swift:

Jungfrufödelsen förklarad

Ärkebiskop em K G Hammar tillägnad, till minne av en föreläsning om "heliga släkten" på Hälsinglands museum, vårfrudagsaftonen den 16 mars 2024.

(Jfr SvPs164 och Glad Påsk? )

På tröskeln till Marias hem

vi fattar äntligen

att vi lät lura oss av strunt

hon fablade ihop.

Så klart hon hade haft en man!

Ett under kan ej ske.

I varje fall kan inte Gud

rå på naturens lag.

Om det var Josef, Pantera,

en ökänd Gabriel

som fader var till detta barn,

det vet vi inte nu.

I varje fall blev Jesus stor,

gudomligt vis och klok.

Och det är vad man vill få sagt 

med namnet Jungfruns son.

På tröskeln till Marias hem

vi något snopna står,

för att vi alltför länge trott

på "Jungfruns" dumma lögn.

A Holmberg:

Ljusets fiender

 

 

(Stockholmsposten 21/12 1792)

En kväll förleden höst... låt se, 

om jag ej felar i mitt minne, 

så var det kring den tjugonde 

december... ja, min läsare, 

ty vintersolståndet var inne, 

och Febus, denne härskare 

utöver ljus och rimmare, 

som illa lyser, sämre rimmar 

i nordiska klimaterne, 

gick nu till sängs mot klockan tre 

att sova roligt nitton timmar... 

En sådan kväll kom Lucidor

till stora klubben ut på Norr.

En klubb! ... Politisk? - Minsta spår

därtill i manuskriptet finns ej,

och någon minsta nytta vinns ej

att veta det. - Nog av: han kom,

steg in, satt ner och såg sig om

men såg ej skapat grand - emedan

man intet ljus i rummet tänt

och himlaljusets president

gått ned till vila längesedan

och himlens vice-president

därtill befann sig uti nedan.

I tjocka mörkret hör han här

den dumma hopen disputera

med mycken hetta (som man plär,

när man förstår sig ingendera)

vad form på källarstugan är,

vad färg på möblerne, med mera.

Till slut, när en och ann betänkt

hur uppåt väggarna befängt

det var att, uti blindhet sänkt,

om form och färger resonera

(ty vara blind och icke se

var ett och samma, tyckte de),

så ropte en, så ropte flera:

Ljus in!

Ljus kom - en allmän fröjd

vid denna syn. Vem är ej nöjd

på svart och vitt att skillnad göra?

Blott här och där en mörksens vän

gav ljus och lampor den och den,

och vem det var, skall ni få höra.

Den första var en surögd man.

På honom ingen undra kan;

han hellre ömkas av allt hjärta.

Hur skulle ljussken ha behag,

när minsta skymt av himlens dag

är för hans syn en dödlig smärta? - - -

En sömnsjuk man skrek till och spratt

helt högt från stolen, där han satt.

Hans namn var Dummer Jöns, Jöns Dummer,

till kropp och själ, båd dag och natt

försänkt uti en ständig slummer.

Man kan väl tänka, vilket spratt

för sådant djur att mörkret sakna,

ty sen man nu hans lättja ser,

så skäms det dumma svinet mer

att ensam sova bland de vakna.

"Mig" - hörs en svärmare därnäst -

"mig skymningen behagar mest.

O sälla skymning, nöjets dager!

O dunkelhet, så ljuv och mild!

När du förskönar varje bild,

vad gör det mig, att du bedrager?

I dig min yra fantasi,

utur förnuftets tyglar fri,

allt i ett lyckligt kaos blandar,

igenom dig blir skuggan kropp,

igenom dig fylls jorden opp

av gudar, jättar, troll och andar.

Nyss fick jag här en vålnad fatt

ur swedenborgska andevärlden.

Men ljuset kom - fördömda spratt!

Dess strålar i en blink förtärde´n."

"Fördömda spratt!" - skrek likaså

bakom en skärm, bort i en vrå,

en man med schene rariteten -

"Snart skall man nu min konst förstå

bland hela svenska allmänheten!

Det gick i skymningen så bra

att folkets syn och pung bedra,

men sen man tänt det satans ljuset,

farväl med allt slags häxeri,

farväl med svart och vit magi!"

Så sagt, och junkern smög ur huset.

Densamma utväg (nämligen

dörrns utväg) tog en ann god vän,

som - ganska hederlig karl annars -

i mörkret nyss, av händelse

råkt taga felt om fickorne

på sin syrtut och sina grannars.

En kunskapsälskande person

ifrån den kungliga polisen

(som annars kallas plär spion)

kröp nu helt skamflat bakom spisen.

Att lyss vid ljus går ganska slätt,

ty dels så distraherar skenet,

dels händer, vid en snabb reträtt,

att man i brådskan glömmer lätt

den ena armen eller benet. - - -

En utlät sig: "Man vore dum

(om saken kommit har så vida)

att vilja ljusets gagn bestrida,

blott att man hindrar det att sprida

sitt sken till hela publikum.

Nu, och på det en dylik fara

ej i vårt land må äga rum,

är bäst man lämnar denna vara

åt mig till monopolium."

"Rätt sagt!" - hör man en annan svara -

"Farväl med allt politiskt skick,

med börd och dygder, hov och seder,

den stund till allmänhetens blick

man tillät ljuset stiga neder!

Men nu, som överheten blott

har rätt att pröva, till vad mått

en undersåte utan brott

må äta, dricka, se och höra,

så tror jag för min del (hoc est:

del i arrendet) vara bäst

att ljuset till regale göra." - - -

"O blygd och hån" - skrek pastor Fån -

"så grovt att gäckas med Försynen!

Tänk, att det djärva stoftets son

vill mitt i natten nyttja synen!

Förgäves går då solen mer

på Guds befallning upp och ner

att dela mänskan ljus och värma!

Hon värma genom brasor gör

och genom talgljus våga tör

att själva dagens strålar härma.

Snart har naturen ingen vrå

så djup, så dold att hitta på,

dit mänskans öga icke stjäl sig.

Hon storm och böljor tygla vet

och räds ej i sin gudlöshet

att hindra åskan slå ihjäl sig."

Här brast församlingen i skratt,

och pastorn, fattande sin hatt,

svor pest och död mot sina bröder,

då i en hast vid trummors skräll

och klockors klang och lurars gnäll

det ropas: "Ell´n är lös på Söder!"

Man nämner gata, gränd och hus,

och orsaken till allt... ett ljus!

"O Lucifers och snillets söner,

(av lux är Lucifer) se här"

- skrek åter Fån - vad frukten är,

som Söder ren av ljuset röner!

Och som på Norr ett lika slut

helt visst en lika djärvhet kröner,

så fattom genast vårt beslut:

att allt, vad lysa kan, släcks ut!"

Ren märks bland själva ljusets vänner

(så mäktig är fantastens röst!),

hur en och annan uppstå känner

en hemlig fruktan i sitt bröst. 

Då reser sig vid talmansbordet

en man att stadga deras val.

Man lyssnar, Lucidor har ordet: 

"I män och bröder", var hans tal,

"det finns en lag, av himlen stiftad,

för bruket av allt jordiskt gott:

att utan vishet, gräns och mått

skall själva dygden bli ett brott

och själva sällheten förgiftad.

Vad nyttigt kan ej skadligt bli?

Sömn stärker - sömn blir letargi,

mat föder - mat ger obstruktioner,

öl värmer - öl gör stranguri,

skratt muntrar - skratt blir konvulsioner.

Än mer: att alla dygders mor,

den högsta dygd, varpå beror

all timmelig och evig lycka,

gudsfruktan själv, för vida sträckt

har den bedrövliga effekt

att vissa huvuden förrycka! 

Men om en man ur dessa skäl

förböde någon kristen själ

att skratta, äta, dricka, sova

och, framför allt, sin Gud att lova,

då - tvivlen ej - är denne man

förutan prut ett av de båda:

narr eller skälm. Och vad den våda

beträffa må, som yppas kan

av ljusets vårdslösa hantering,

har däremot en klok regering

två goda medel i sin hand:

spön, tjänliga att fruktan väcka

hos den försumliga och fräcka,

och sprutor, färdiga att släcka

i hast den gruvligaste brand."

Han slöt. Ett allmänt bravoskri,

ett allmänt klappande i händren

excipe Fån & Compagnie,

som togo visligt sitt parti

och svuro sakta mellan tändren.

Sist: hur på Söder tillgått har,

hur med dess eldsvåda tog ända

och vilket nytt palats man drar

ur askan av det platt förbrända,

därom en annan gång, kanhända,

om Gud förlänger våra dar.

J H Kellgren:

Studentuppasserskan

Skarp i blick, i synen led, 

muskelstark och stor och bred, 

rapp i svar och rapp i ben, 

alltid vaken, aldrig sen, 

böjd i ryggen, rak i sinnet, 

står hon, käringen, för minnet. — 

Skymning föll novembergrå, 

tag tog blåsten då och då, 

tog i huset med besked, 

dängde tegelpannor ned. 

Brett i gatans sten det skrällde. 

Dörr i gården stod och smällde. 

Svåra nöjd med idog dag, 

satt i mörknad kammar jag, 

sög min pipa, såg på glöd, 

som ur huvut glodde röd. 

Upp gick dörrn med kända taget. 

Mot mig flög från svalen draget. 

In hon kom. Ett fång av ved 

slog i rostad plåt hon ned, 

tände tvärt och utan krus 

talgig stakes sneda ljus, 

höll en tidning för min näsa: 

"Här skall han va’ god att läsa." 

Valkig hand mig bladet gav, 

nöp så långe veken av. 

Bred hon stod där, satte bålt 

hand i sida, minen stolt. 

"Herre, läs — assessor blev han. 

Högt ändå till sist ju klev han. 

Ser han, saken var ju den — 

dag och timme minns jag än — 

mamma kom med gossen sin 

sjuttonårig, smärt och fin, 

flugen nyss ur duvoslaget, 

ansikt lent och grant och tvaget. 

Rummet just det här hon tog, 

själv i vägg var spik hon slog, 

ställde allt i lag, till slut 

bredde granna mattor ut, 

rädd om gossen, rädd för draget. 

Nyss han släppts ur duvoslaget. 

Strök med hand hans linne slätt — 

prydligt linne, prydlig tvätt — 

tålde allt med vacker min, 

bad mig se om pilten sin; 

vacker gosse, vacker gumma — 

skulle visst ej pilt försumma. 

Pilten artade sig väl, 

men det räckte kort, min själ; 

snart så blev det galet fatt, 

sömn om dag och ras om natt. 

Gosse, förr så rank och rosig, 

låg där trind och stor och mosig. 

Spring i trappor, kan herrn tro, 

satans väsen, ingen ro. 

Gunstig herrn lagt boken fram, 

men den låg där grå av damm. 

Var det sent, och var det tida, 

alltid damm på samma sida. 

Tiden gick, och kassan slant. 

satte så han allt i pant. 

Rara tavlor revos ned, 

granna mattor följde med. 

Slikt var svårt att längre lida. 

Boken skulle vända sida. 

Herrn förstår, han hade kvar 

utav benplagg blott ett par. 

Efter duktigt sus och fläng 

tog jag gunstig herrn på säng, 

lät’en rent min mening höra; 

gick, lät plaggen sällskap göra. 

Lät’en ligga dagen lång, 

hörde dundras gång på gång, 

gick se’n in — i aftonsoln, 

sant för Gud, han satt på stoln, 

vresig, blick han väl mig sände, 

men — han bokens sidor vände. 

Först då bok han läst till slut, 

fick han vackert plaggen ut. 

Dörren se’n jag skötte om, 

respass fick en var som kom. . . 

Så assessor, ser herrn, blev han. 

Högt ändå till sist ju klev han." 

Hand i sida än hon höll, 

gick till ugn, på knäna föll, 

böjd i ryggen, stor och bred, 

blåste eld i surnad ved. 

Mer än annars väl den ryker: 

förklädssnibben ögat stryker.

A U Bååth: