att alla anlet få fina,
så släta om kind och haka de må
glatta skina.
Makligt sträckta, två hedersmän
på mjuka stolarne bida,
med tvålade anlet lika varann,
sida vid sida.
Den gråa och tomma luften blott
i rutan de ha framför sig,
och konversationen, av läget tryckt,
varsamt rör sig.
Den färskaste nyhet nu som bäst
i husen på klockorna ringer,
ser in och bullrar en stund och se’n
vidare springer.
Han fallit i morse för egen hand
med hjärtat genomskjutet,
och solen lyste på kropp och golv
blodbegjutet.
Vad ej kan pejlas ur människosjäl,
som evigt för dag sig gömmer,
man har i händerna uppenbart,
och man dömer.
För hedersmännen på var sin stol
är ämnet högst begärligt.
De yttra sin mening strängt och strävt
fast besvärligt.
De livliga bli, och de taga i,
så rocken av löddret fläckas,
och hårda domar i säker fart
något stäckas.
När kniven om glatta kinderna far,
blir talet än mer försiktigt.
De tiga helt, när på strupen de ha
kniven riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar