Där stiger ett minne för mig opp —
det var i Cordobas stad en dag:
framför hotellet i omnibus
sitta vi, far och mor och jag.
Då stiger plötsligt till vagnen fram
en caballero ur sorlande mängd.
Hans öga var mörkt, halvt grånat hans hår,
han bar över skuldran en mantel slängd.
Han tog under kappan fram en guitarr.
Ett sakta ackord därpå han slog.
Han sjöng — och diktade, medan han sjöng —:
sin flammande blick från mig han ej tog.
Jag vart helt röd, jag vart helt rädd,
jag gömde mig halvt bakom fönstrets gardin;
dock kom jag ej undan den lågande blick,
ej undan den trånande melodin.
Jag knappast hörde, jag knappast förstod.
Två rader blott minns jag utav hans sång:
»Du vita duva från främmande land,
hur ömt, hur starkt skall du älska en gång!» —
Ve mig, att så rätt han läst i min själ!
Ve mig, att så sant det blev, hans tal!
Ty vore min kärlek ej så stark,
jag lede ej nu de dödliga kval!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar