djupa av sällsam ro, ännu jag minnes er.
Aldrig skall sommarns mognad så jag förnimma mera,
aldrig så lyckligt rörd se hur en sol går ner.
Än jag i minnet ser skymningens skuggor tätna,
träden växa ihop, gömmande stugans grå.
Gräset blev högt och mörkt, steg över plank och stenar
slutande i sitt dunkel klockor och baldersbrå.
Luften stod tung av råg, malört och honungsklöver,
flöt som ett mjöd av all sommarens mognad bryggt.
Ollonborrarna svängde svävande omkring aspen,
brummande kvällen lång, lustigt och sövande tryggt.
Torftigt och kallt var allt i dagsljusets öppna flöde.
Kvällen var sagans stund, värld utav hemlighet.
Blev också blicken tung, hjärtat var lätt och vaket,
sprittande gossevarmt av lycklig förtrolighet.
Lyckliga sommarkvällar, månögda, skördetunga,
mörknande sagoriken, alltid jag minnes er.
Blicken står vaket spänd, men hjärtat är tungt
av åren,
finner ej barnets ensliga, drömmande gårdar mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar