måndag 29 januari 2024

Hjärtats visa

















Jag, fattiga tingest i människans bröst, 
vad ont har jag gjort här i livet? 
De höja ju alla emot mig sin röst: 
allt ont är av hjärtat bedrivet. 
Dock sitter jag stilla och klappar och slår 
och räknar, hur livet förgår. 

Än är jag för liten, än är jag för stor,
än tvivlar man på, om jag lever, 
Än kall som det järn, uti klipporna bor, 
är åter så eldfängd som näver. 
Jag sitter dock stilla och klappar och slår, 
och intet därav jag förstår. 

När ungdomen dansat, tills kraften är slut, 
då klagar den strax på sitt hjärta. 
Poeten, som rimmat sitt lexikon ut, 
förtvivlad tar »hjärta« och »smärta«. 
Jag sitter därinne och glöder av harm 
och klappar så häftig och varm. 

När älskaren, sviken i kärlekens hopp, 
på världen förbannelser hopar, 
då blickar han dyster mot stjärnorna opp, 
och: »trolösa hjärta!« han ropar. 
Då slår han på mig under buller och bång 
och sjunger så gråtmild en sång. 

Och kommer en narr ibland människors barn
och världen med dårskaper fyller 
och störtar till slut i sitt trassliga garn, 
på hjärtat så gärna han skyller. 
Han skapade själv ej sitt jäsande blod: 
han var ju så glad och så god. 

Dock vet jag ett hem, där jag trives så väl: 
det är hos en älskande flicka. 
Då lever i hjärtat en lågande själ, 
då får utur ögat jag blicka. 
Då sitter jag stilla och klappar och slår 
och räknar, hur tiden förgår. 

Men sist, när en gång ur sitt jordiska band 
den kämpande anden vill ila 
och svinga igen till sitt fädernesland, 
då lägger sig oron till vila; 
då sitter jag stilla och klappar och slår, 
då vet jag, när livet förgår.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar