mitt skepp når äntligt hamn,
Maria, Skottlands drottning,
du bär Guds moders namn.
Välsignade, jag tänkte,
må jag ditt val bli värd,
men du först kyssar skänkte
och sen ett bödelsvärd.
Till brädden helt däroppe
du lyckans vin slog i
och droppe efter droppe
göt långsamt ljuvt däri.
En drottnings lust var branden
i drycken dunkelröd,
och trånsjukt skälvde handen,
när du mig bägarn bjöd.
Men onådsdryckens råga
dess raskare du gav.
Snabbt göt du skam och plåga,
som åt en brukad slav.
På en minut till randen
stod brygden svart av död,
men då ej skälvde handen,
när du mig bägarn bjöd.
Du stoltaste furstinna
som Stuarts spira vägt,
du är dock blott en kvinna,
som i min famn jag ägt.
Jag haft till leksak håret
i dina flätors gull,
och av min tand syns spåret
i drottningnackens hull.
Fullbordas skall vad skrivet
uti min stjärnbild står.
Jag tigger ej om livet,
om bleka, tomma år.
Min vilda dröm din bila
må gärna skära av,
mig lyster länge vila
i gräsbevuxen grav.
Ren bullrar bödelsknekten,
jag hör hans dova steg.
Röd rodnar morgonväkten,
ljus blir min sista väg.
Med sång jag går mot målet
i fröjd som mot din famn,
och hädar under stålet
ditt och Guds moders namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar