och blomster in i blonda lockar mänger!
Den rosen där, som djupast nedåt hänger,
djärvs nätt och jämt en kyss på pannan trycka.
Hur glad må ej sin lott din klädning tycka,
där kringom skuldran smidigt den sig svänger,
och halsen, dit en lock förirrad tränger,
se’n han din kind har smekt — tänk, vilken lycka!
Och därpå — se, hur lätt med korslagt snöre,
och dock hur kraftigt, sidenlivets stängsel
dig famnar — lyckligt blott din barm det röre.
Men skärpet säger: låt den fröjd mig njuta
att evigt få dig hålla i mitt fängsel: —
hur skulle då min arm ej om dig sluta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar