Jag såg som barn på Sankt Johannes’ bild
och undrade på örnen vid hans sida:
»En örn hos honom? Han, som duvomild
predikat kärlek uti ord så blida!»
De barndomstankar åter för mig stå,
där under höga tempelvalv jag sitter
och åter ser Johannes’ bild, som då,
på fönstret målad, lyst av solens glitter.
Han står där — blickar emot höjden opp,
en örn med hopfälld vinge vid hans sida.
Hans panna skimrar av odödligt hopp,
och på hans ögas blixt tycks örnen bida.
Och nu — ja, nu jag bättre det förstår,
att i en värld så full av ve och vånda,
där våldet rasar och där sveket rår,
där kan ej mildhet ensam provet stånda.
Nu jag förstår, att stark liksom en örn,
ej endast blid vår kärlek måste vara:
att kunna flyga högt mot himlens hörn
och hämta ljus i tid av nöd och fara.
Nu jag ditt namn, du »Tordönsson», förstår!
Den starka kärlek i ditt hjärta brinner
än likt en ljungeld genom världen går
och smälter hatet, våldet övervinner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar