skocka sig tigande samman att skåda solens död.
Mörka, tigande stå i skogen buskar och trän,
stå i orörlig väntan, bida solens död.
Strimmor av blod nu stänka högt på skyarna opp,
döende solen skälver i sista feberglöd.
Kvällsvinden vaknar och ryser, börjar sitt klagande
lopp;
en suck det går genom skogen: Nu är solen död . . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar