Carl-Bertil Agnestigs 100-årsdag: Adventstid

Adventstid, kom till mitt ensamma hus,

jag sätter i staken ett sparat ljus.

Något skall ske bortom frostig advent,

jag väntar en gåva som Herren sänt.

Den gåvan är av ett helt annat slag

än gåvor vi ger till varann var dag.

Öppna din tillstängda dörr i ditt hus,

så lyser i mörkret ett litet ljus.

Konungens sorg

 

Ordet “sorg“ lät konungen förbjuda vid hovet,

“olycka“, “kärlek“ och “lycka“ som alla gjorde ont, 

men “hon“ och “hennes“ funnos ännu kvar.

Hans drottning smekte honom som ett barn, 

i skymningsstunderna låg han vid hennes bröst 

med ögonen vida av smärta. 

Han lyssnade med ångest till alla steg som närmade sig dörren, 

och motvilja spred sig över hans ansikte.

Skrattade tärnor på gården likt silverne källor, 

blev konungen blek och bytte om samtal.

Ingen ung kvinna med blonda lockar fick längre visa sig ute med obetäckt huvud,

och de små danserskorna i korta kjolar

voro alla bannlysta från hovet. 

När våren kom gick konungen icke ut i trädgården, 

han låg på sitt rum mot norr ... 

Våren blickade blekblå in genom rutorna.

E Södergran:

Den lärda banan

Jag ville giva dig en bild, min vän, 

av den beprisade, den lärda banan. 

Ack, uppå rosor dansar icke den, 

som svurit trohet under sanningsfanan. 

Du trälat för din grad i långa år 

och snubbor fått för varje gärd åt glädjen. 

I, som nu vishet fått med gråa hår, 

jag ber, till eder egen ungdom vädjen! 

Du tog examen, och först då du fann, 

hur arm du var, när du blev nämnd Magister.

Men trösta dig! Ty då först var du man, 

när djupt du kände just ditt väsens brister. 

Så blir du Docens: — gudbevars, hur stort!

Halvmyndig man i vetenskapens rike. 

Men säg på samvete: vad har du gjort, 

att ”kragen” gör dig till Professors like? 

 

Professor! .... Ha! — Där är din längtans mål, 

där är den guldö, som ur fjärran hägrar. 

Med is i hjärtat och med mod av stål 

du når det kanske, om ej lyckan vägrar. 

Först strävar du i många, långa år, 

och skuld och vetande med vart fördubblas. 

Din ungdomsfröjd, din mannakraft förgår, 

och hoppets fasthet börjar bli — en bubblas. 

Och skulle du därunder bliva kär 

och känna i ditt bröst en livsvarm gnista,

ur hjärtats djup med ens polypen skär: 

så gott är först som sist all känsla mista. 

Du blir en gammal ungkarl, du också, 

av världen skådad med en axelryckning. 

Man vet ej, att din trumpenhet ändå 

är följden endast av ditt hjärtas styckning. 

När så din levnadslust har torkat ut 

som bergets fura, kysst till döds av Nordan, 

då nalkas dock din segerstund till slut, 

då når ditt livs förhoppning sin fullbordan. 

Och varför har du stretat all din dar 

i nöd och sorg? För några lumpna tusen? — 

De ätas upp utav den släkt, som har 

till levnadsmål att snoppa lärdomsljusen. 

Då ligger kring din tinning årens snö, 

och is kring hjärtat längese’n sig bäddat. 

Det återstår dig blott att långsamt dö — 

det är det enda hopp, som du har räddat. 

Dock, ännu ett! — Du har dig gjort ett namn, 

i minnets pantheon din bild skall lysa, 

du dåre, i odödlighetens famn 

en bland millioner får på nåder frysa. 

Nej, se’n du pluggat med din nästas barn, 

din fana trogen intill aftonväkten, 

du males på förgänglighetens kvarn 

till väg-grus själv för andra, nya släkten. 

Då samlas dina vänner i ditt hus, 

där ej en spik i väggen är din egen, 

och säga högljutt, att du var ett ljus, 

men fröjdas stilla, att du är ur vägen. 

Och se’n man pratat smått om hem och släkt,

och du är riktigt genomprisad vorden, 

med Rhenskt och Mosel och en bit konfekt 

du stoppas sedan stilla ned i jorden. 

Den enes död är ju den andres bröd: 

det är den gamla lagen här i världen. 

Se’n skall en annan börja lida nöd 

och kämpa sig som du till himmelsfärden. 

Men ett det finns, som icke skall förgå — 

i tröstlöshetens hav en gudadroppe: 

om du med redligt nit har kämpat — då 

skall du stå lugn för Domaren däroppe. 

Och bättre lön han då åt dig beskär, 

om du har ärligt velat, vad du ville; 

ty gåvan av ett redligt hjärta är 

mer än all världens guld, all världens snille. 

Och om också du här har offrat blott 

en ringa skärv på mänsklighetens altar’, 

den i sin mån skall främja sant och gott 

uti Hans hand, som andens mynt förvaltar.

C R Nyblom:

Vladimir även gravskrift ristat

Vladimir även gravskrift ristat 

åt andra kära: mor och far 

han också genom döden mistat. 

Försynen visligt fogat har, 

att släkten komma, släkten svinna 

och spårlöst som i sand förrinna. 

Som agnar sig för vinden strö, 

de födas, växa upp och dö. 

Så ock vår tid ungdomligt träder 

på vädjobanan upp till strid; 

vi ävlas här en liten tid 

och tränga undan våra fäder, 

tills våra ättlingar en gång 

oss göra denna värld för trång. 

Men må vi under tiden, vänner, 

berusa oss av livets fröjd, 

fastän dess intighet jag känner 

och är för njutning föga böjd. 

Falsk har jag funnit hoppets fägring, 

men ändå, ändå som en hägring 

i fjärran vinkar mig den tröst, 

att jag kan se i livets höst 

tillbaks på livet utan ånger. 

Jag skriver ej att få beröm, 

och ändå är min bästa dröm, 

att av mitt liv, av mina sånger 

en enda ton skall finnas kvar 

att vittna, vem och vad jag var. 

Kanhända skall en gång man minnas 

min dikt, om också ej mig själv. 

Kanhända skall ett hjärta finnas, 

som räddar den från glömskans älv. 

Kanhända — hoppet tror ju gärna — 

skall någon gång en fager tärna 

se på min bild med pietet 

och viska: Ja, han var poet! 

Jag tack på förhand därför bringar 

åt den, som lyssnat någon gång 

till dessa aoniders sång, 

som från min lyras strängar klingar. 

Och tack till sist åt den, vars hand 

åt gubben lagerkransen band!

Ur Eugen Onegin (II:38-40)

A Pusjkin:

För fädrens gamla goda seder

För fädrens gamla goda seder 

man då ej ännu avsmak fått. 

I fastlagsveckan man tillreder 

pannkakor, gräddade i flott. 

Två gånger årligen man fastar, 

i karusell och gunga kastar 

sig hejdlöst, och där sjungs i flock 

och dansas över sten och stock. 

På första söndan Trinitatis 

till ottesång man sig beger; 

när solen uppgår, tårar tre 

man gjuter. Kvass bestås då gratis, 

och sen på herrgårn firas fest, 

som rikt undfägnar bjuden gäst.

Ur Eugen Onegin (II:35)

A Pusjkin:

Tatiana hette hennes syster

Tatiana hette hennes syster. 

Hur detta än bedömas må, 

det nu för första gången lyster 

mig kalla en hjältinna så. 

Och varför ej? Behagligt klingar 

ju detta namn och med sig bringar 

av forntid och av — kök en fläkt. 

Jag må dock tillstå oförtäckt: 

vår smak har blivit rätt förvildad — 

ej blott då fråga är om namn, 

men ock om rim (o, vilken skam!); 

men så att säga allmänbildad 

är ryssen knappt. För bildning vi 

ha blott ett visst koketteri.

Ur Eugen Onegin (II:24)

A Pusjkin:

Han bodde i det rum där fordom

Han bodde i det rum, där fordom 

i fyrti år hans farbror sov, 

på köksan käxade med svordom 

och flugor fångade med håv. 

Allt var så enkelt: golv med bräder 

av ek, två skåp, divan med fjäder 

och så ett skrivbord; men av bläck 

ej ens den allra minsta fläck. 

De båda skåpens hyllor blotta 

en utgiftskladd, en superfin 

likör på flaskor, äppelvin 

samt almanack från anno åtta — 

den enda bok i huset, som 

i gubbens händer stundom kom.

Ur Eugen Onegin (II:3)

A Pusjkin:

Till de starka

 

Flyn i ensamheten! Varen män! 

Bliven icke dvärgar med hopkrympta lemmar. 

Bliven icke fångar med sammanbitna tänder. 

Bliven icke örnar sjuka i kedjor och band.

Lären eder stå som furorna på klipporna i bränningens brand. 

Lären eder följa stjärnornas oskrivna lag.

Helgon och hjältar, smidiga kroppar,

växen till pelare i sanningens tempel.

Lären eder stiga som vågorna i stormen.

Räcken bröder handen, världen blir en annan. 

Höstsorgedagarna äro för alltid förbi.

E Södergran:

Farväl!

Karesuando 2 söndagen i fastan 4/3 1849,

slutet av kh Laestadii avskedspredikan inför avflyttningen till Pajala pastorat:

Farväl då, i Husfaderns beskydd, alla nådevalpar! 

Farväl, alla mesar och svalungar! 

Må den nåderike Herren Jesus bevara er för hökens klor och föda er med mygg! 

Farväl, ni Jesu lamm som överherden har ryckt från den glupande ulvens tänder. 

Må Herren Jesus leda er till det bästa betet och föda er med bästa åkerhö, då vintern kommer! 

Farväl ni små sädeskorn, som ännu växer i Herrens åker! 

Må sädens Herre ge gott och tjänligt väder, 

att ni må bli mättade med föda innan frosten kommer, 

att ni må bli den skönaste säd och det vackraste vetekorn, som skördemännen samlar i sin lada! 

Må sädens Herre bevara denna lilla åkerlapp för snöfall, hagel och oväder, 

så att frosten inte må skada dessa ömtåliga sädeskorn innan skördetiden kommer. 

Farväl, ni nyfödda barn, som den himmelske Föräldern har fött med stor smärta och blodsutgjutelse! 

Farväl, ni nyfödda barn, som ligger och gråter på denna världens kalla golv! 

Må Föräldern lyfta upp er från denna världens kalla golv, 

tvätta er rena med livets vatten, 

svepa er i rena linnekläder och trycka er mot sitt bröst, 

lägga bröstet i munnen på de gråtande barnen, 

att de må sluta gråta och att de skulle med glädje se på den som fött dem. 

Farväl, alla vintermesar och sommarsvalor! 

Må den himmelske Föräldern som ger korpungarna mat i behaglig tid, då de ropar till honom, ge er mjölk, smör och honung, när ni blir hungriga. 

Må han beskydda och bevara alla små mesar för hökens klor. 

Farväl, ni snösparvar och näktergalar, som för den ensamme vandraren har sjungit och kvittrat i det dyrbara trädet. 

Må Gud ge sin nåd, att jag måtte få höra snösparvar och näktergalar kvittra inför Gud och Lammet i himmelriket, och sjunga den nya psalmen i livets träd. 

Be även för mig, som är som en ensam fågel på grenen, 

att den nåderike Herren Jesus måtte ge mig kraft och mod att ropa 

till alla vilsegående vandrare att de skulle vända tillbaka till livets väg, 

till alla bedrövade och betryckta att de skulle stiga från sorgens dal upp till Sions berg, 

till alla fattiga och eländiga att de måtte gå och tigga mat innan de dör av hunger, 

till alla hungrande och törstande att de måtte gå till vatten, 

och till alla nödställda att de må ropa med så hög röst, att den hörs ända till himlen. 

Och om jag hade så hög röst, att jag kunde skrämma alla ulvar och lejon så att de inte skulle våga komma in i hjorden, 

så skulle jag ropa så att alla berg och klippor och höga fjäll skulle svara: 

”Amen!” 

Tack och lov och pris vare Gud och Lammet som sitter på tronen. 

Amen! Halleluja! 

Och må bergen och klipporna svara: 

”Amen, halleluja!” 

Måtte den nåderike Herren Jesus ge sin nåd, 

att vi må återse varandra och där i evighet sjunga: 

Amen, Halleluja!

L L Laestadius:

 

Danko

 

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som ryckte hjärtat ur sitt bröst,
ynglingen vars hjärta blev ett ljus i natten,
tänt att skänka skumma ögon glans och tröst.

Mörkret trycker jorden, mänskohopen söker
i förtvivlan skydd för skogens grymma djur.
Svepta uti smutsgrå skuggor Dödens änglar
ligga dolda, girigt grinande, på lur.

Vilda, feberheta barnaögon glimma
- "vilse, vilse!" suckar bittert varje bröst.
"Var är ljuset - ljuset?" ropa tusen munnar,
"var är löftets stjärna som vi sett i öst?"

Se, då finns en yngling som ej mäktar bära
nattens stumma fasa och de vilsnas gråt.
Se, då rycker het en gossehand ur bröstet
hjärtats eld, att därmed lysa folkets stråt.

Som en gud han natt i morgonljus förvandlar,
där han ilar fram att hjärtats strålar strö.
Men hans blod förrinner ibland smuts på marken,
det blir natt igen, ty Danko måste dö.

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.

R Jändel:

Kaukasus

Jag trampar fjällets spets. På Kaukasus jag står

allen’ bland evig snö, vid avgrundsdjupa stalper.

En örn kring tinnarna av fjärrbelägna alper,

med mig i jämnhöjd lyft, stolt sina kretsar slår.

Från detta rum jag ser de strida strömmars vagga, 

ser deras första språng och deras vilda fragga. 

Här, ödmjukt, under mig de svarta molnen gå.

Där nedan dånande sig vattenfallen kasta, 

än lägre nakna berg utbreda massor fasta. 

Så kommer mossans trakt, så buskar torra, små,

och där re’n gröna hus, dem rika lundar kransa,

där fåglar kvittra glatt, där hjortar muntert dansa. 

Där ibland bergen re’n sig folket nästen byggt,

där kräla får och lamm på kullar saftigt gröna,

där stiger herden ner i dälder ljuvligt sköna;

Aragva kilar där, av trånga stränder tryckt.

Till klyftans gömsle där ses rövarn kosan styra,

där Terek fröjdar sig i vild och munter yra. 

Han rasar och far fram liksom ett vilddjur, när

utur sin bur av järn det efter byte spanar. 

Han blickar hot, till kamp han sina böljor manar

och slickar branterna med hungrande begär.

Förgäves dock! Han får ej lindring, får ej föda,

han obevekligt kläms imellan massor döda.

A Pusjkin:

Guldet och stålet

Mitt är allting, sade guldet. 

Mitt är allting, sade stålet. 

Allt jag köper, sade guldet. 

Allt jag tager, sade stålet.

A Pusjkin:

Avnerne

 

Satan vil sigte sin hvede.

Hør, hvor han ler på sin lo,

rager til side med vrede

alt, hvad der dur til at gro.

Avnerne de er hans hvede,

der samler på alt, som er goldt.

Se, hvor de længe sig teede

iøjnestikkende stolt.

Ja, de er rigtigt i vinden,

fyger til vejrs for hans skovl.

Kort kun det varer, forinden

de brændes i helvedes svovl.

Himmelhøjt vilde de vejres,

når kun det modsatte mål,

fejes, når såtid fejres,

ned i forkastelsens bål.

 

K Munk:

En vårmild lögardag, den andra mars

En vårmild lögardag, den andra mars

blir Rune 80 år - det vill vi fira

med festglad tacksamhet utan att att svira,

en dag som ej är skilda meningars.

Än lyser grenarna ej vårgrönt skira

och släckta är nu höstföreningars

små fackeltåg med Karl XII:s marsch,

i vinterhalkan slipper vi nu slira.

Men tack för långa lundapromenader

som fröjdar kroppen medan själen mättas

och svåra frågor utan rädsla dryftas.

Av dina ord och råd som andlig fader

den tyngda tanken sakta kunde lättas

och såg sej upp ur mörka skuggor lyftas.

Se även En snöig Odens dag, den andra mars

Ex ungue leonem

Ett par av mina sånger en gång trycktes, 

men anonymt, mitt namn ej följde med dem. 

Så kom en kritikaster; honom tycktes 

det bara skräp, och onämnd strök han ned dem.

Men anonymiteten nu för sig, 

den blev ej lång, ty inom kort vad hände? 

Jo, han på mina klor snart kände mig 

och jag på öronen det kräket kände.

A Pusjkin:

Onegin stod beredd att vandra (ur Eugen Onegin)

Onegin stod beredd att vandra 

med mig till fjärran länder bort. 

Men ödet slet oss från varandra, 

och så vi skildes inom kort. 

Han plötsligt mistade sin fader, 

och glupska kreditorers rader 

likvid för gammalt ville ha 

och togo, vad som fanns att ta. 

Processa eller protestera 

föll icke alls Onegin in, 

och nöjd ändå med lotten sin, 

han lät dem arvet dividera. 

Kanske han ock beräkning byggt 

på onkelns snara ändalykt.

Och ödet honom var bevåget: 

han erhöll från förvaltarn brev, 

att onkeln låg i själatåget 

och som sin önskan föreskrev 

att än en gång nevön få råka. 

Onegin måste därför åka 

med postskjuts genast till hans gods, 

men var just inte glad till mods 

vid tanken på martyrens gloria, 

av sorg och vedermöda full,

men Herre Gud . . . för arvets skull . . . 

(härmed begynte min historia). 

Men när han äntligt målet hann, 

han onkeln re’n på båren fann. 

På gården tjänstefolket flängde 

omkring, som övligt vid en slik

högtidlighet, och grannar trängde 

sig fram för att beskåda lik. 

Så blev det vigt åt mull av prästen, 

och därpå vidtog själva festen. 

Man åt och drack och efter gråt 

högtidligt åter skildes åt. 

Onegin, som ej av naturen 

var van att spara, tog nu vård 

om tjänstfolk, dammar, hus och gård 

och kvarn och skog och kreaturen 

och tyckte uppenbarligt om 

den ställning, vari nu han kom. 

Två hela dagar också räckte 

för denna byidyll hans håg. 

I lummig lund han törsten släckte 

ur klara bäckens svala våg. 

Men på det tredje dygnet redan 

han åter greps av gamla ledan, 

och fort han hunnit se sig mätt 

på denna tröstlöst flacka slätt. 

Fast här ej fanns palats och gränder, 

ej kortspel, baler, vers och vin, 

han ändå hängsjuk blev, och spleen, 

den ryska sjukan, återvänder 

med ens och hänger i ännu 

som skuggan, som en svartsjuk fru. 

Men jag är skapt för dessa ängar 

och byidyllens svärmeri. 

Där klinga renast lyrans strängar, 

där skapar bäst min fantasi. 

I veklig ro, som sinnet slöar, 

jag irrar kring på öde sjöar, 

ty far niente är min lag. 

Varenda morgon väckes jag 

till sommarnöjen, lika kära. 

Jag läser föga, sover gott 

och har minsann alls icke brått 

att jaga efter flyktig ära. 

Ja, livets bästa ögonblick 

i sådan vrå jag njuta fick. 

För lantlig ro jag alltid brunnit, 

på blomdoft, sol och lättja rik, 

och häri gudskelov jag funnit, 

att jag Onegin ej är lik; 

ty annars, fruktar jag, publiken 

och den försmädliga kritiken, 

som dissekerar min person, 

lätt kunde få den falska tron, 

att jag i hjälten otillbörligt 

blott velat själv mig rita av 

(härpå exempel Byron gav), 

som vore det för skalder görligt 

att blott besjunga natt och dag 

sitt egenkära lilla jag. 

Ett faktum är, som alltid står sig: 

För kärlek vurmar var poet, 

och jag har också — det förstår sig — 

min lilla hjärtehemlighet. 

Den eldade min sångaryra 

och strängade min sångmös lyra, 

då vid Salgir jag hopplöst kvad 

om fjällens fångade najad 

och obesvarad kärleks smärta. 

Men nu för tiden ofta jag 

har blivit spord i vänners lag:

"För vilken flammar nu ditt hjärta? 

Vad heter hon den sköna, som 

du nu behagar sjunga om?" 

"Vem är det, för vars skull du diktar, 

för vilken du så mången gång

ditt hjärtas bästa känslor biktar 

och som dig lönar för din sång?" — 

Ack, tron mig, mina kära vänner, 

jag henne själv ej mera känner. 

Blott för min fantasi hon står. 

Men dubbelt lycklig den, som får 

besjunga egen kärleks lycka 

och svävande hän mot det blå 

uti Petrarcas fotspår gå. 

Ej några kval hans sinne trycka. 

Väl har mig äran bringat tröst, 

men dovt är hjärtat, stum dess röst. 

Mig sånggudinnan sökte räcka, 

när kärleken förgått, sin hand, 

och åter fri, jag sökte väcka 

med sången kallnat hjärtas brand. 

Jag skriver, men det är med handen 

allena, ty där fattas anden. 

Ej kvinnofoten ens kan bli 

besjungen i min poesi. 

Förkolnad aska mer ej brinner, 

och ögat fällt sin sista tår. 

Men när av stormen varje spår 

i själen småningom försvinner — 

då färdigskrivs kanske en gång 

de fem och tjugu årens sång. 

Jag tänkte just på bokens titel 

och på dess fria form och plan, 

då jag fått färdigt ett kapitel 

av denna märkliga roman. 

När nu jag granskar hela stycket, 

förvänt jag finner mångt och mycket, 

men rätta något jag ej vill, 

ty detta hör censuren till. 

Och inte heller har jag hjärta 

att neka pressens män ett grand. 

Flyg därför hän till Nevas strand 

att där stå upp i mystisk svärta 

och bringa sedan därifrån 

kritikens lovord eller hån!

Ur Eugen Onegin (I:51-60)

A Pusjkin:

Att tiden angenämt fördriva

Att tiden angenämt fördriva,

han greps av kunskapstörst på nytt
och sökte att förtrogen bliva
med bildning och kultur, som flytt.
Han böcker massvis tog från hyllan
och grävde i den lärda myllan,
men fruktlöst! Han blev inte klok
på innehållet i en bok.
Ja, alltid något var att klandra:
antiken fann han alltför grå
och det moderna likaså.
Han därför böckerna lät vandra
tillbaks till skåp, där dammig skrift
förvarad låg i glömskans grift.

Ur Eugen Onegin (I:44)

A Pusjkin:

På damerna av stadsnoblessen

På damerna av stadsnoblessen 

Onegin allra först blev trött, 

ty deras andliga intressen 

ej gjorde sinnet mindre slött, 

fast några läste skriverier 

om Says och Benthams teorier. 

Men deras vetande var tunt 

och, med förlov sagt, bara strunt. 

Dessutom voro alla mäkta 

otadliga. De skröto med 

sitt blåa blod, sin fina sed, 

så på sin kant och så korrekta, 

med otillgängligt tråkig min, 

att blotta åsyn föder spleen. 

Och hela den där långa raden 

av sköna mör, som varje natt 

på gatorna i huvudstaden 

i droska vräka sig så glatt — 

dem gav han också snart på båten. 

Vid nöjet led och mätt på ståten, 

han stängde in sig ett par dar 

och skrev — Gud vete, vad det var. 

Ty det för honom ej var möjligt 

att skriva om en sak i sträck, 

och ur hans penna kom blott — bläck. 

Men skriva vers — det fann han löjligt. 

Jag tyckte kanske så, jag med, 

om jag ej hade denna sed.

Ur Eugen Onegin (I:42-43)

A Pusjkin:

Den fiende som hotar sluka vår hjälte

Den fiende, som hotar sluka 

vår hjälte, var melankolin, 

hos oss en typisk lynnessjuka, 

som något liknar engelsk spleen. 

Visst var all lust från honom fjärran 

att skjuta sig (pris vare Herran!), 

men man kan dö på tusen sätt

och bli ett levande skelett. 

Liksom Childe Harold, mörk och dyster 

han strök på värdshus kring i frack, 

men varken boston eller snack, 

ej suck så öm, ej blick så yster 

förmådde skingra hjältens kval 

i tråkighetens jämmerdal.

Ur Eugen Onegin (I:28)

A Pusjkin:

Till NN

Du i din enslighet satt länge med Homer, 

vi väntade, vi efterblivna. 

I glans från bergets höjd du äntligt trädde ner

med lagens tavlor färdigskrivna. 

Bland tälten fann du oss, en tanklös, lustig släkt,

i sus och dus, ett folk förvildat, 

ursinnigt skrålande och dansande helt fräckt

kring gudar, dem vi själva bildat.

Oss plågade det ljus, som kring din tinning sken;

och du, av sorg och vrede slagen, 

förbannade vår flock, den galna, färdig re’n 

att krossa tavlorna med lagen. 

Nej! Du var ej så barsk. Du gärna från din höjd

steg ned bland dalens skuggor blyga. 

Du älskar åskans dån, men sitter också nöjd, 

där bin bland röda rosor flyga.

A Pusjkin:

En snöig Odens dag

 

En snöig Odens dag, den andra mars

blir Rune 50 år. Och på den dagen

vi glömmer tidens sorger för behagen

i livets ständigt uruppförda fars.

För den som utan skygglapp läser lagen

tycks allt förvisso sluta med en krasch.

Men ännu snurrar Moder Jord, bevars,

och ännu dröjer Gud med domedagen.

Så gläds vi med dig, Rune, du vår granne,

som då och då ibland oss dyker upp.

Än har du ju ett rum på Jungfrustigen,

men om han håller löftet, den där Sanne,

så skall du, vilket också är vårt hopp,

få bo i Herrens hus evinnerligen!

Se även: En vårmild lögardag, den andra mars

A Holmberg:

Till Sibirien

I djupet av Sibiriens schakt 

ert stolta tålamod ej brister, 

sin lön er dystra id ej mister,

obruten står er tankes makt. 

Liksom en syster öm och frid 

i underjordens dunkla städer 

går hoppet kring och livar, gläder: 

du kommer nog, du bättre tid! 

Igenom järnsmidd, riglad dörr 

skall kärlek, vänskap då till eder 

i straffets hålor tränga neder, 

liksom min röst, den fria, förr. 

Då krossas eder träldoms värld; 

då brista bojor, murar falla: 

ut friheten er ropar alla 

och bröderna er lämna svärd!

A Pusjkin:

Vinterafton

Stormen gnyr och skyn förbyter 

i ett upprört hav av snö; 

som ett vilddjur än han ryter, 

än han tycks i klagan dö; 

än på taket vilde sällen 

river i det gamla strå, 

än som vandrare i kvällen 

han vid fönstret klappar på. 

Hyddan vår är grå och murken, 

mången il har henne rist. 

Säg mig, gumma, tyst och purken, 

om du mål och tunga mist? 

Har dig stormens tjut förstummat, 

eller, gamla vän, har du, 

under det din spinnrock brummat, 

nickat in och slumrar nu? 

Hämta kannan, vårdarinna, 

du som vid min vagga satt! 

Drick av sorg och du skall finna, 

att det gör ditt hjärta glatt. 

Sjung om trasten, hur han stilla 

bortom havet leva fick; 

sjung om flickan, hur den lilla 

arla efter vatten gick! 

Stormen gnyr och skyn förbyter 

i ett upprört hav av snö; 

som ett vilddjur än han ryter, 

än han tycks i klagan dö; 

än på taket vilde sällen 

river i det gamla strå, 

än som vandrare i kvällen 

han vid fönstret klappar på.

A Pusjkin:

Vintermorgon

En härlig dag! Så friskt och soligt! 

Och än du sover, hulda, roligt? 

Vak upp, min sköna, vakna nu! 

Slå ögat opp, det blida, stora, 

och, vänd mot Nordens Aurora, 

som Nordens stjärna stråla du! 

I går yrväder blicken stängde 

och mörka moln på himlen hängde. 

Gul, bland de svarta skyarne

sken månen, blek och kulen, 

själv satt du tyst och mulen — 

men nu! se blott i fönstret, se! 

Vitt utbredd under himlatältet, 

i solen skimrande, på fältet 

snön ligger som en liljebädd; 

mörk står allen’ den glesa skogen 

bland rimfrost grönskar granen trogen 

och bäcken glimmar isbeklädd. 

I bärnstensskimmer rummet prålar, 

från kakelugnen brasan strålar 

och sprakar muntert, som du hör. 

Att sitta där kan ock behaga, 

men släden hällre fram vi draga 

och spänna bruna stoet för. 

På morgonfallen snö vi glida, 

förtroligt vid varandras sida, 

varthelst den raska färden bär: 

kring fälten, nu så öde, släta, 

till lunderna, de nyss så täta, 

till stranden, som är mig så kär.

A Pusjkin:

Sängen om den blå anemone

 

Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord 

og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!

K Munk: