Förlåtelse

Blir rymden klarare när regnet piskat,

blir världen ljusare sen du har gråtit?
Du har ej bett om tillgift, har ej viskat
att du förlåtit.

Och därför går du stum den väg som väntar,
där glädjen stänges ut av gråa murar,
och ingen sol och ljuvlig himmel gläntar
ur tunga skurar.


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

En skål till J L Runeberg

Som solen sjunker hän i havets blåa djup,

och aftonrodnan rinner opp och breder ut
sitt gyllne täcke över dess fördolda bädd,
men dock av solens glans är själv ett återsken,
som lovar lysande en härlig morgondag;
så, bröder, har den ädle även sjunkit hän,
vars minne här vi firat glatt och kastat ner
en blomma på hans längesedan gömda stoft.
Men av hans rika ande ilar än en fläkt
igenom våra bröst och väcker vänligt opp
de gryende förhoppningar, som slumra där.
Hans håg för fosterlandet brann; med mäktig hand
han lyfte slöjan upp, som höljt dess flydda dar,
ur mörkret manande dess dunkla minnen fram.
Han spejade i ålderdomens gråa natt,
och viste våra anors vagga för vår syn
och dessa djupa drag, som stodo tecknade
i fosterlandens och i folkets anlete.
Så kastade hans ande ljus i hävden, så
oss hemmastadda gjorde i vårt eget land,
och hemmastadda, bröder, i vårt eget bröst.
Ty ingen framtid utan forntid finns. Ett barn
med lösta lockar och med klara ögonpar,
ser framtiden oss vänligt an och vinkar oss -
ett barn, o bröder, av den gråa fordomtid,
av den uppamamd ömt och närd invid dess barm.
Var härlig tavla, som vår framtid rullar opp
för våra glada blickar och vårt djärva hopp,
är som en hägring blott, ett luftigt irrsken, om
den ej står tecknad på vår forntids dunkla grund.
Si, därför älska vi de män, som lyfta opp
förlåten från de forna tiders liv och gå
djupt forskande i deras dolda sagovärld.
Si, därför älska vi, Porthan, ditt dyra namn,
du finska hävdens lagerkrönte patriark!
Och månget hjärta glöder vid ditt namn som vårt.
Den sagolika ålderdomens värld var din,
din var den forntid, som på oss ser allvarsam
och talar djupa ord till oss; den forna tid
var din - men framtiden är vår, o bröder, vår!
Förnimma vi det ordet rätt, begripa vi
vad högt och härligt mål den ställer fram för oss?
O, fattar ej den tanken oss, och far den ej
liksom en blixt igenom våra själars djup,
antändande de krafter, som därinne bo?
Den tid, som kommer här, är vår; på oss beror
om den skall utan glans och ära sjunka ner
i glömskans svarta hav, ej värd en enda blick;
om den skall bliva stor, bekrönt med dygd och kraft,
och skänka evig ära åt vårt arma land;
om den skall höja lagerkransad hjässa fritt
en gång och vinka vänligt åt de kommande
att följa glatt på ärans solbelysta stråt.
Vi kunna välja; bröder, vilket välja vi?

Det ungas makt på jorden - o vad den är stor!
Vad stort i världen sker, har skett och än skall ske,
det föddes först i ynglingens förtjusta själ,
det vattnades utav hans varma blod och slog
sin gyllne krona ut i hans friborna barm.
Han åt den duvna mänskoanden skaffar luft;
och när det gamla tyngs av sömn, så kommer han
och stöter obarmhärtigt det till livs igen,
att allt på jorden dock ej dö och domna må.
Som stormen far han fram med makt och mod,
men ålderdomen följer efteråt och jämnar slät
den bana, som han brutit ut med dristig hand.
O livets vår, du solbeglänsta ungdomdag,
du tillhör oss, och vi tillhöra dig igen.
Välan, du unga mod, som klappar i vår barm,
flyg ut, du unga örn, och vifta vingen fritt!
Dig vinkar livet, liksom en beslöjad brud
det står inför din fria blick - så ila fram,
ryck slöjan bort och famna det med eldig arm.
Vi, bröder, bliva män, men livet är vår brud;
vi måste djärvt behärska det, att ej vår brud
vår svaghet blott beler och makten tar från oss.
Si, fosterlandet står och väntar tyst uppå
vad det av oss att hoppas har, vad ädel kraft
uti dess yngsta söners hjärtan växa må.
O moder fosterland, må vi ej svika dig!

Ej hjältebragder bo i våra dalars frid,
ej inom våra vita berg har himlen ställt
det yttre livets stormupprörda tummelplats.
Här trivs ej kraftens vilda lek, ej skördas här
den höga, lysande bedriftens lagerkrans.
Men ack, vad mer? Om vi ej fått den yra eld,
som brusar i fransosens heta blod, och ej
det stolta mod, som klappar fritt i brittens barm;
så ha vi fått det inre livets rikedom,
så står istället öppen andens värld för oss
och bjuder oss till egendom sitt ljusa land,
där klara blommor glänsa i en evig vår.
O, kände vi den världen rätt, och visste vi
hur rik den är, av evighetens ljus beglänst,
av livets strömmar vattnad och varenda stund
uppfriskad av den helga Andans fria fläkt;
så längtade vi ej att därfrån störta ner
i livets skriande förvirring, flärd och larm,
där ofta, ack, var mänsklig känsla släcks och dör.
Till detta liv och denna värld en mild natur
hänvisat oss; säll den som rätt förstår dess vink!
För honom, bröder, rinner där med ljusa drag
en oförvansklig skönhet upp, ett muntert mod,
som trotsar farorna och ej att vika vet,
en ädel kraft, som nedgör lögnens mörka makt,
där andas fritt som vinden över Finlands berg.
Den världen står oss öppen än; o, låt oss glatt
erövra den med trofast hand och bygga där
ett fritt och kungligt rike för vår ande opp!
Bor ej i finnens bröst ännu ett mannamod,
som kämpar och som tål, en härdig forntidskraft,
som ligger kvar på djupet, lik en grund av järn?
Finns ej uti hans gömda bygd än mången själ,
som, väckt av nådens röst, ur sömnen skyndat upp
och nu med öppna ögon skådar livets ljus,
glatt för sin krona kämpande i evangelii tro?
Och, ack, hans trogna hjärta äger det ej kvar
ännu sin känslas eld för diktens ädla konst,
som blommor dock strör på hans snöbetäckta stig
och sina gyllne morgonskyar för hans blick
utbreder milt, med änglahuvun på var sky?
Ej arma äro vi, förlorat är ej allt,
o bröder, om vi ej förlora än till slut
oss själva och den inre världen ur vår barm!
Men än bland Finlands folk, bland Finlands drivor än
den blommar i sin prakt; och frågar främlingen,
var dock den finnas må - då peka vi med fröjd
på dig, du finska diktens konung, Runeberg.
Skål för dig och din lyra, broder Runeberg!

L Stenbäck:

Gymnasister i uniform

En kväll, då solen lyste röd,

kom rektorn in med blicken våt.
Vår klasskamrat Kurt Kern var död.
Han var den första, som gick åt.

Vi sutto kvar, tills det blev natt
på bänkarna i stadens park,
och mellan oss på bänken satt
Kurt Kern, som föll vid Langemarck.

Vi pluggade åter fast något förstrött
och flyttades opp fram mot vår.
Så fingo vi höra, att Heimhold dött
och Rochlitz låg dödssjuk av sår.

Herr rektor Jobst var karsk prelat
för Gud och fosterland
och räckte stolt sin tyska hand
åt varje liten ny soldat.

Han fick besök av Heimholds mor.
Hon kom där, böjd och stum
och storgrät i sitt svarta flor
i vårt kollegierum.

Hans Rochlitz dog av sina sår.
Vi jordade hans kropp.
På tavlan skrev vår rektor opp
de dödas namn och år.

Vi höllo till vid idrottsplan.
Vi sutto tysta mest.
Så stupade den lilla Jahn
och Braun föll därnäst.

Vår kristna rektor gjorde sig
till segerns tolk med stor bravur.
Vi hade skräck för detta krig.
Så kom en dag vår tur.

Vi kände inte alls nån lust
att gå i våra dödas spår.
Vi hade nyss fyllt arton år,
och det är ingen ålder just.

Vi tänkte på Rochlitz och Jahn och Kern.
Vår rektor tog hjärtligt farväl
- och höll sig hemma som man av järn
med Gud och allt högre befäl.

(Efter Erich Kästner)

E Kästner:

Självmördarens dödssång

Vad jag var säll! o Gud, bedrag mig icke!

Ja, jag var lycklig - är jag det ej än?
Hur ävlas vi, förrn vi den kalken dricke!
Så ävlas vi så mycket mindre sen!
O mänska, efter lyckan du ej blicke;
mig har hon blivit en förhatlig vän.
Säg, kännen I den luftbild som I söken?
Hon är en furie, dess palats en öken.

Dock tyst en stund, du tanke! jag vill gunga
på mina barndomsjullar än en gång.
Än vill med näktergalarna jag sjunga
en segerns drapa, lugnets herdesång.
Najader friska, rosenkrönta, unga,
ackompanjera mig med silversprång;
var våg har liv, och varje blomma nektar,
och gratier leka och zefiren fläktar.

Mitt hjärta, lågande av Gudaflamman,
av eter rusigt, glödande av lust,
närt av naturens dryck, av sällhetsamman,
högt svallar över av sin gyllne must.
Med jord och himmel i mitt bröst tillsamman,
jag ilar till en överjordisk kust;
och där, vad skönast vi på jorden finna
jag fann: ett paradis och en gudinna!

Av Eden trött, och av gudinnans joller,
i maktens Gudom sökte jag en brud.
Där tyst drabanten tronens himmel håller,
stolt ropte jag, och hopen gav mig ljud.
Min blick förstummade en hovmans pjoller,
monarken trodde att jag var en Gud;
min muns orakel fruktande han lydde!
Men jag med hån ifrån hans sida flydde.

Och krigsgudinnans segerskri mig nådde,
och jublande jag grep till sköld och svärd.
Vad jag var stark! Allt, allt min arm förmådde!
Jag såg mig om; för knapp var mig en värld!
Hur glad jag kronorna omkring mig sådde!
Och pannan som dem bar - än mindre värd.
Och svärdet sjönk - där var ej mer att skörda -
trött var jag att bli stolt - mer trött att mörda.

Jag sökte skatter. Vad den blänkte härlig,
den gyllne ådran, under facklors sken!
Hur överflödande, och dock begärlig!
Jag trodde ej bli mätt - och var det sen.
Vi var mot mig då alltid lyckan ärlig?
Bakom dess glans jag såg dess mull och ben.
Stor var min rikdom; jag den från mig hävde,
den brände mig - den fängslade och kvävde.

Och upp till stjärnor - över land och vatten,
nu ivrigt spanande, min ande drog.
Jag sökte vishet, grov i lärdomsskatten,
och sen jag över dess elände log!
Jag lärt att dagen efterträds av natten,
att Höder segrade, och Balder dog;
ja, låt min forsknings djup dig överraska!
Jag lärde mig att jag är stoft och aska.

Det kyler! oföränderlig går tiden,
snabbt rullande sitt gamla jättehjul.
Så släpp mig då! min dag är ju förliden!
Gå från min blick! du gammal är och ful.
Man täljt mig om en åldrig Gudom, Friden,
som en gång bodde i ett rämnat skjul;
men med dess masque blott Furier kring mig spöka:
Hon gömmer sig - och jag är trött att söka.

Farväl, o värld! det klarnar upp i hågen;
än givs det något nytt som väntar mig.
Ett modigt språng! och djup är jättevågen!
Hurra! du höstvind! här är rov åt dig.
Hur mystiskt mig betrakta stjärnetågen!
Bedragare! I narren icke mig!
Läs vem som vill den sista lögn I skrivit:
Jag dör - och skrattar, döende, åt livet!

Betty Ehrenborg:

Novemberbrev till en vän i staden

Det är så längesen jag hörde av dig.

Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Sonett, in i ditt tempel vill jag stiga

Sonett, in i ditt tempel vill jag stiga,

hur dina bågvalv spännas kyligt svala!

Springbrunnens vatten hörs ur dunklet tala,

jag vill min själ åt mystisk andakt viga.

Hur långt är här itll livets fattigt kala

och mulna fält, hur alla röster tiga,

som velat förr mitt väsens lugn bekriga,

hur klar en ro jag känner sakta dala!

O Liv, du syns mig som en fjärran dröm,

en syn i feberångst, en sällsam villa,

ett hav där djupt i dunklet stjärnor blänka.

Hur ljust är här, hur klart, hur ändlöst stilla!

Så vill jag glömma, glömma tidens ström,

jag vill min själ i mystisk andakt sänka.

V Ekelund:

Det våta kornets doft...

Det våta kornets doft tungt över nejden vilar,

augustikvällens luft är kvalmigt våt och ljum

och töcknig, utan vind, beslöjat månljus silar

i långsamt flöde ned kring rymden öde, skum.

Och vart jag vänder mig, är trakten som en sjö

av dunkelt saffransgult, som vågar, rinner, simmar

och grönvitt guld, som blekt och trolskt ur dunklen glimmar

på axens toppar och på ängars slagna hö.

Så går jag längre in och längre, längre sänker

mig ned i denna glans, som tyckes sakta frysa

och stelna fast och hård ju mer den töcknet dränker.

Dött skiner fältens korn, dött trädens kronor lysa.

V Ekelund:

Hån

Orörlig, tung den varma luften står,

ej fläkt, ej pust i dunkelt löv sig röra,

osynlig hand vill andedräkten snöra,

i dov beklämnings vånda hjärtat slår.

Och jorden törstar som ett brandhett sår,

och grenar prassla sprött och visset sköra,

som var det höst; ej annars ljud att höra.

I ångest timme efter timme går.

Då blixtrar det. Och redan stort och nära

hörs plötsligt mullrets klanglöst hårda dån.

Snart blixt på blixt igenom mörkret skära.

Men ej en droppe faller. Natten lång

ej rörs en fläkt i lövets mörka fång.

I blåa blixtar lyser himlens hån.

V Ekelund:

Så står jag åter på åsens kam

Så står jag åter på åsens kam

med skogen där bakom mig stam vid stam

och under mig slättens hav;

och solnedgången sin eldskrift ristar

med fladdrande bloss längs markens kvistar

och bokarnas gråa lav.

Så står jag åter på åsens krön,

ser bygden i spelande kvällningsljus

med dunfint knoppande pilars spön

kring byar och vita hus.

*

Nu ville jag finna en färg så ren,

nu ville jag äga en ton så spröd,

att av all din fägring, mitt vida land,

en samklang i sången ljöd.

Jag ville fånga en fläkt

av din vårmorgons bris i min dikt,

av viddernas ljusmelodi

ett solstänk i rytmens svikt.

Men orden tveka och slockna ner

likt dödvedsflämt i en höstens natt,

och färg som skulle stigit i dur

blir tynande blek och matt.

V Ekelund:

Siesta

Nu stiga viken runt de blåa landen

ur genomskinligt junimorgondis,

det dallrar soligt över gärdets ris,

det spelar vind i lövets lätta galler.

I skymningssken, som dämpat faller

står sval och ljus min vackra vrå vid stranden.

Och dagern silar ned i sakta skälvning

ljusmättad, mjuk längs varje gren,

och luften andas över gärdet len

sin fläkt av hav och tång och sol och sälta,

som samman fint med doften smälta

av junifriskt i daggigt lövverks välvning.

Och ormbunksblad i långsam vajning bölja,

och spindeltrådar genom gräset gå,

det spelar sol ned över stigens strå

med gyllne ljusblänk inåt glad och dungar,

där gul melampyrum i vinden gungar

och törnrossnåren vita revor hölja.

Jag låter timme efter timme glida,

och boken faller sakta ur min hand,

mens förmiddagens vita skyar skrida

med lätta skuggor över strandens sand. -

V Ekelund:

Efter natten

Långt jag gått. Och alla vägar skumma!

Som från fjärran obekanta kuster

ljöd emot mig mörkrets susning,

tills ur skuggorna, som blåa skälvde,

över granskogsdunklet slog den första

dagens tvekande och stumma ljusning.

Morgon, morgon! Prisad du som öppnar

mörkrets ångestslöja, du som visar

väg i kvalets tunga dimma,

jag vill sänka mig i dina svala,

rena djupa rymders klarhet, medan

molnens facklor över bergen glimma.

Upp på bergen vill jag glättigt stiga,

medan luftens alla morgonkörer

runt ur djupen klinga.

Ty jag känner åter livets rika

lyckovarma flöden strömma, åter

hoppet upp mot nya rymder svinga. 

V Ekelund:

Dödens ängel

En gång dö, och sedan domen.

PAULUS

I Adams barn, som av jorden födens
och vänden åter till jorden om!
I ären mina, I ären dödens,
allt sedan synden i världen kom.
Jag står i öster
och når till väster;
och tusen röster,
I tidens gäster!
jag bär till eder med Herrans ord
från luft och lågor och hav och jord.

I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund:
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo - - -
och tyst blev sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett -
och I försvinnen
i plötsligt nedan -
och edra minnen
försvinna sedan -
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma - och andra fly.

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar...
men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder,
de nattens pilar,
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

Jag sveper vingen om nordanstormen
och rullar dynande våg mot strand.
Av statssystemer jag krossar formen,
och vrider viggen ur dundrarns hand.
Som nattens väkter
jag sekler jagar;
och mänskosläkter
och verk och dagar
som böljor välva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.

Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.
Jag frihet ger åt livegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
Jag striden leder
- och härar falla;
de ligga neder,
de ligga alla,
och vakna ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basunaljud.

Min hand blott vinkar - och jorden sopas:
allt levande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas
och ingen tunga sig rör till svar.
Min fot lustvandrar
och stjälper troner;
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar fordne i höga loft,
där äro vordne en handfull stoft.

I låga jorden, på den de vandra,
på den de strida om rang och arv,
jag blandar släkterna om varandra,
jag lägger tiderna varv på varv.
I djupa natten
ej följer prakten,
och icke skatten
och icke makten.
En gång de ägas - en annan gång
de andras äro, som laga fång.

Ej ovan jord är en borg belägen,
som eder tryggar, I vandringsmän!
En egen egendom I ej ägen,
fast öppet fastebrev lytt på den.
Se, diademen
och sorgedoket
och purpurbrämen
och arbetsoket
sig nya huvuden sluta kring,
om nya halsar de slå sin ring.

I ären komna, I skolen gånga;
I haven här icke hem och hus;
i skolen bo i den staden trånga,
där sol och måne ej tända ljus;
där sköldemärket
i porten krossas,
och ur dagsverket
den trötte lossas,
och fångens länkar och hjärtats band
så spröda brista för samma hand.

Var är din moder? Var är din maka?
Då ha de vandrat den vägen bort,
på den de komma ej mer tillbaka,
på den du följer dem inom kort...
Ty skatten akta,
som Gud dig sänder!
Den halkar sakta
ur dina händer,
och ses ej åter av dig, förrän
du svara skall, hur du vårdat den.

Var är din broder? Var är din like?
Så frågar Herren dig då ej mer.
Då har du bröder, du spotske rike!
uti de maskar, du näring ger!
Och när de mätta,
som du, avlida,
skall efter detta
en mask dig bida,
som närs och lever, i evig tid,
uppå ett samvete utan frid.

Han bidar eder, som liknöjt skåden
en annans fall, blott I själva stån!
Som tro och fädernesland förråden
och med det heliga driven hån!
Som lagar vriden,
och hjärtan villen,
och oskuldsfriden
på lek förspillen!
Och ve blir slutet på hån och lek,
då hämndens vålnad sig reser blek.

Han bidar eder, I lögnens andar!
då tungan låder vid eder gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar,
och äran faller för hennes dom.
Men mot min glaven
I intet kunnen:
jag spärrar graven
och smädemunnen,
som nästa gång, se´n han målet mist,
för den skall svara, som dömer sist!

Rannsaken, dödlige! edra syften,
med bävan forsken er själs begär;
och rena händer och hjärtan lyften
till den, som vet vad i mänskan är.
I till den orten
dock skolen lända,
där över porten
till tidens ända,
det skrevs oryggeligt, det beslut:
Här var går in, och går ingen ut!

Er jorden slukar, med värv och planer,
och lycker åter sin mun igen,
om likt favoner, om likt orkaner,
I vederkvickt eller härjat den -
men ej av jorden
ert mått begären:
ty det I vorden
och det I ären,
det verket, eder blev anbefallt,
den Ende känner, som känner allt.

Vad Herren äskar, till dig han sade,
han mätte ut för ditt vandringslopp
vad du, o mänska, att bära hade,
och vad du hade att fylla opp.
Han kraft beskärde
till vad du borde,
och vishet lärde,
att rätt du gjorde,
om blott du hörde i lydigt bröst
den store, helige Andens röst.

Hör anderösten, den klara, djupa,
och i hans ärende upprätt gack;
du se´n ej spörje, om du skall stupa,
ej heller sörje för världens tack!
Du fylle kallet -
och frukte icke!
Ur själva fallet
du uppåt blicke!
Så skall dig fatta en änglahand
och stilla föra dig till ditt land.

Gack trygg, i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja,
men ej från dygdens och sinnets frid;
så kan i jorden
väl kroppen myllas,
dock gudaorden
på andens fyllas:
Du trofast var intill dödens dag;
nu, gode tjänare, lönen tag!

Gör rätt åt alla, och lindra nöden,
och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen uti döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
Ej jordisk vinning
till lön du tager,
ej kring din tinning
en snarblekt lager
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

Vad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mogna´ns stund?
Den sköna vilan
gör slut på plågan...
och - blixtrar bilan,
och flammar lågan,
martyr! se himmelen öppnar sig,
och kronan räcker Försonarn dig!

Vad vore dygden, om livet vore
med stoftets flämtande gnista släckt?
Du förste Gustaf! Du andre store!
Du frie, modige Engelbrekt!
Och alla visa,
och alla ömma,
som mänskor prisa -
och mänskor glömma!
Vad vore ömhet, förstånd och kraft,
om endast graven till mål I haft?

Vad vore äran, som till er ropar
att vörda plikten - att dö för den -
om hon berodde av fala hopar
och deras falare huvudmän?
Nu strålar friden
från hennes anlet,
om också tiden
en suck föranlät,
ty tiden stänker ej upp sitt damm
till stjärnegatan, där hon går fram.

Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
i kärleksringen, så ljuv och ren,
om, när den bryts, I ej återkedjen
dess brutna länkar vid hoppets sken?
Så ödeblivet,
o hjärtan såta!
Vad vore livet?
En olöst gåta,
ett obarmhärtigt Uriebrev,
som Gud i vrede för mänskan skrev.

En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rakel gråter
de kära späda
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar.

Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan, och fatten hopp!
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
O, vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos Honom, som evigt är!

I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar Fadern. Emellertid
med trohet verka och tåligt lid!

Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
Johannes! slut dig
till Vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt!
Som älskat mycket, fastän de felat!
Dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
allt vad de skulle;
men änglar skrevo,
så kärleksfulle,
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommo från.

De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herran, och intet mer:
de hava tvagit sin' kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten,
och oron flyktad,
och stillad gråten.
Den store Fadren vet deras namn —
och trötte sjunka de i Hans famn.

Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
De ur bedrövelse äro komna
och undan ödenas alla slag.
Ej mera fångna I jordebanden,
de äro gångna,
så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem.

De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Fadrens hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
Ty klara solen
är Han, som råder
från höga stolen,
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick -
och liv och salighet är Hans blick!

Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är.
Och som när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur Himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som Han berett,
där I med honom förbliven Ett.

Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom Hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna . . .
de verktyg nötta,
en stund de domna . . .
En annan stund, till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp.

Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar icke, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
Det är försvunnit,
det är förvandlat -
men Tro, som vunnit!
men dygd, som handlat!
I haven lotten åt er beredd,
av låga sinnen ej hörd och sedd . . .

Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår . . .
Ej mer, på travar av lik och bårar,
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
Jag facklan vänder -
och i detsamma
den åter tänder
vid livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid Ljusets tron.

J O Wallin:

Ur den högre kokkonsten

 1. 

(Att förvara inlagd ära). 

Tag dina första lagerblad,
men hastigt, förrn de vissna bara,
och plocka stundens bifall glad
 — en kinkig ört att väl bevara! —
sen modesti du överstrött,
låt ingen mer din ära rubba.
Tag avunds tadel — litet stött
(det krossas bäst av sannings klubba).
Strö lite rimsalt fritt därpå,
och peppar, rikligt så den bränner.
— Gjut stundom ädelt vin också, —
en libation åt dina vänner.
Din mödas frukt, som mognad är,
låt se´n för all del pressen trycka;
fast av en kruka gömd den är,
så skall den säkert göra lycka.

2.
(Att göra en recension)

Tag några ägg utav den sort,
som ville lära hönan värpa.
Tag litet klander se’n, helt torrt,
att det ej mista må sin skärpa.
Det vispa hop till skum och fras,
och krydda friskt med citationer;
tag mycken lärdom sen till bas:.
det smakar visst en mängd personer.
Stöt några stackars vers till stoft,
och visa kemiskt vad dem felar,
så flyktar poesiens doft
och tankens kraft sig snart fördelar.
Lägg litet ömkan ock däri,
så att det något bittert bliver,
och glöm ej heller ironi,
som den pikanta smaken giver.
Rör hop alltsamman i en form,
som klassisk är och riktigt värdig.
aptiten redan är enorm
— och nu är recensionen färdig!

T Knös:

Svarta svanor

 

Svarta svanor, svarta svanor

glida som i sorgetåg,
leta sjunkna solars skimmer
i den nattligt dunkla våg.

Mörk, liksom i eld förkolnad,
är den rika fjäderskrud,
näbben, stum i blodig purpur,
ännu bär om branden bud.

Vita svanor tamt i vassen
kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor,
ut, I barn av natt och glöd.

C Snoilsky:

Först kom Gustaf Trolle

 

Först kom Gustaf Trolle

och sket som en stolle,

sen Kristian Tyrann

och pissa´ så det rann,

sist kom Gustaf Vasa

och torka´ med en trasa.

Den store trollkarlen

De levande som jag har runt omkring,

de säga mig just ingenting.

Mig deras ögon äro inga gruvor.

De sladdra mest om väderlek och snuvor.

Hur illa handskas de med livets lån!

De gå och ruttna inifrån,

de snaska efter ätbart tills i synen

de bära snaskiga och snåla trynen.

Men döden han är alltid frisk och sträng.

Han vädrar kvalmet ur vår säng.

På släta drag en upphöjd mask han trycker,

en pratsjuk mun i tankfull tystnad lycker.

Den levande jag knappast ser och hör,

men bara döden honom rör

han sätter mina sinnen starkt i svingning

och själens klockor hålla minnesringning.

Därför, o pladdrare, jag har fördrag

med dig vid tanken, att en dag

din sega svada evigt är förrunnen

och döden skall dig torka ren om munnen.

E Lindorm:

Den döve

Farväl, natur och vänner! — Evigt stängd
från allt vad skönt och ömt kan själen väcka,
jag släpa skall min ålders tröga längd,
i ensligt lugn, som masken i sin snäcka.

Jag lever, ack! men mina sinnen gå,
ett efter annat, långt för mig i graven.
Här på ett näs, hur länge skall jag stå,
hur länge tvina, levande begraven?

En främling lik, vid skådespelets slut,
stängd i sin loge, se’n täckelset är fallet,
musiken tystnad, ljusen släckta ut,
står jag, och lyss än efter sista skallet.

Förgäves! — Allt är tyst, allt dött för mig.
Jag hör ej lärkan med naturen vaknad,
och ej den suck, som sakta smyger sig
ur vänners bröst vid känslan av min saknad.

Okunnig i min vrå om världens gång,
också i sällskap eremitens like,
jag livets oro känner på en gång
med tomheten ifrån de dödas rike.

Motsats 
Föregående verser skrevos i en väns namn, som på en tid förlorat sin hörsel. Han svarade själv med dessa: 

Du sälla dövhet! av ett sakta sus,
likt aftonfläktens, ljuv du förespåddes.
Du unnat mig, ännu vid dagens ljus,
att finna lugnet, innan vilan nåddes.

Nu nalkas mig, så tysta i sin gång,
liksom av vördnad, mänskorna och djuren.
Jag, halvt förklarad, njuter på en gång
de dödas ro och livet av naturen.

Döv är jag, lyckligt döv, för varje platt
och tanklöst ord av tidens gälla dårar.
Mitt öra nås av intet fånigt skratt,
och ingen mjältsjuk gråt dess hinna sårar.

«Men näktergalens, lärkans sång, så ljuv
du ej kan höra!» — Väl, men I förgäten,
att ock min natt ej störs av någon uv,
min dag av ingen kråkas kärva läten.

I lycklig ro för livets stormars brak,
som på en ö emellan båda landen,
jag sitter trygg, förväntande i mak,
den vink, som kallar mig till andra stranden.

F M Franzén:

Tre kvarnar

Där stånda trenne kvarnar

allt utom Visby stad,
ute på gröna heden
de stånda i en rad.

De stå där med kalkade murar
och glimma i solens ljus,
och tunga, gråa vingar
de svänga vid vindars brus.

Bodde jag i den första,
som skimrar vit emot skyn,
då skulle jag mala, mala
bara sockergryn.

Bodde du i den andra,
vars vingar vinande gå,
då finge du mala, mala
pepparnötter små.

Men vem skall bo i den tredje,
som ståndar på kullens höjd?
Jo, där skall hjärtevännen bo
och mala hjärtefröjd.

A M Roos:

Den vävande flickan

Klipp, klapp, min vävstol, så munter smäll!

Som pilen skottspolen flög;
klipp, klapp, nu kommer den åter så snäll,
och trån till sin granne smög.

Så sluter sig stilla dag till dag
i tidens väv — i vårt liv;
den ökas och randas — hur vet icke jag;
ack, lycklig fortgång oss giv!

När morgonsolens stråle ser in
i lilla kammaren här,
jag sjungande sitter i vävstolen min,
och den slår takten, så där.

Då vaknar siskan i buren opp
och kvittrar trililiri;
från pinne till pinne med glättigt hopp
hon flyger, som vore hon fri.

Klipp, klapp, nu alla i huset väck
ur nattliga vilan opp!
Se blomman i fönstret, så frisk och täck,
ren öppnat sin doftande knopp.

Säg, vem har vävt hennes skimrande dräkt,
så fin, så ljusröd och vit?
En skrud, som tävlar med hennes släkt,
det skaffar aldrig min flit.

En duk jag väver — nog blir den rar —
med snövita blommor på,
lik dem, som om vintern på rutan klar
så kalla, glittrande stå.

Där vävde jag hoppfulla tankar in:
mmen ingen dem veta får!
Jag vävde så hurtigt, med glättigt sinn;
men vävde ibland in — en tår.

När nästa sommar det blommande lin
sig bugar för vindens fläkt,
då väver jag åter en väv så fin —
då syr jag min bröllopsdräkt.

T Knös:

Gossen och leksakerna

En liten pilt jag bygga såg

ett skepp av flarn med flagg och tåg.

Ack, vad det fröjdade den lilla!
Kom så en högvis trumpen man

och skepp och flagg en dårskap fann,

beviste det - all fröjd försvann.

Ack, vad den vise gjorde illa!

Till nya löjen gossen lopp.

I skålen såpan löstes opp,

och bubblan flög så präktigt skiftad.

Den vise skrek: Vad uselhet!
Se bilden av din dödlighet!

Och bubblan sönk, och gossen grät.

Vi blev hans glädje så förgiftad?

I överkloke i vår värld,

hur liten tack den nit är värd

att sanningsglaset för oss hålla,

att gillra med förnuftets garn. -

O, lämnen oss - vi äro barn,

och våra lekverk och vårt flarn

låt oss i ostört lugn behålla!


A M Lenngren:

Lützen

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky:

Brevsvar

Med tack för Ert brev av den fjärde,

som kom mig tillhanda i dag
och vari Ni älskvärt begärde
1/2 dussin diktförslag,
dels rörande världens öden,
dels kärleken, äran och döden
samt 1 st psalmutdrag,
har skyndsamt jag avsänt min sats "Vem vet"
med eftermiddagens busslägenhet
som prov utan värde.

H Blomberg:

Jag har räknat tiden i kvarter

Jag har räknat tiden i kvarter...

och ändå vet jag inte vad svart är.

På färger har jag stirrat mig blind.
Det enda som är grönt är min kind.

Men sedan är allt rött, gult och gredelin
och det som lyser starkt är så fint...

Bakom mina slutna ögonlock
dansar rasande en bock.

Han har horn. Han har svans.
Och han dansar en vidrig dans.

Skall han bräka? Han skäller!
Och hans vita fradga dräller...

Han lyfter starka, hårda klövar
och blåa ängens små blommor han berövar

deras ljuvaste honung och sötaste doft
och mal deras kalkar till stoft.

Men när jag öppnar ögonen
är jag gudilov här igen.

Violinen sjunger sakta.
Jag vill sätta mig att vakta

mina sköna sommarblommors flock
för den rasande bock...

A von Krusenstjerna:

Jägarens adelsmärke

Det är jägarens adelsmärke, 

att han skyddar och vårdar sitt vilt, 

jagar som det anstår en jägare, 

som ärar Skaparen i det skapade.

Garvare Kleons söner

Den grenar sig, jättepolypen,

i under- och överklasser.
Den fasetteras i massor,
garvare-Kleons-typen.
Han allestäds kommer till syne
med valfiskens åbäkliga böle
och grymtning ur svinets tryne,
den odödliga brackan och knölen,
som rörde tungan och benen
på Aristofanesscenen.

De kräla på alla asfalter
och knuffas på huvudgator,
och i alla tidningars spalter
du hör dem skratta som skator -
garvare Kleons söner,
som pocka på högre löner,
ej för svältande massor,
men för sig i verk och banker
för att slippa andra tankar
än att rota med trynet i kassor
och sitta med valfiskbålen
fast i ministerstolen.

Som alla tyranners såta
och säkra vänner de ståta,
där de ömsevis skälla och gråta,
av smekning och vinning kåta -
garvare Kleons inepta
och senkomna puckeladepter,
valfiskbukiga skuggor
av brunstigt grymtande suggor.

Sen folken fått vad de tarvat
och alla han flått och garvat,
sist själv vill han sitta på tronen
med all den tyranniska donen
och gumpen på pengapåsen -
garvare Kleons apa -
vill sitta där däst och rapa
ur den hårtspända valfiskbuken
till taffelrester på duken
och skåda med smågrymt neder
på folken, som stå uti leder
längs krubbor och tråg i båsen.

O Hansson: