med plymer hjälmen runt?
Och vem om inte prins Florio,
prins Florio av Trapezunt!
Han sitter så käck i sadelen,
han håller lans i hand,
på äventyr han rider
ut genom alla land.
Ej väpnare honom följer,
ej page där synes till —
ensam vill han rida,
ensam han strida vill.
»Rid ej dit bort, prins Florio,
rid icke fjällens stig!
Där ligger en farlig drake,
och väntar uppå dig.
Där ligger en ryslig drake,
som slukar dig upp!» — »Ah strunt,
det går ej så lätt,» sa prinsen,
prinsen av Trapezunt.
Han red mot den vilda draken,
han red med lyftad lans,
han slog honom sönder och samman,
det gick liksom en dans.
»Rid ej dit bort, prins Florio,
ej till det skimrande slott,
där bor den grymma häxan,
som skall dig förgöra brått.
Den häxan har snärjt så mången,
så mången hjälte god,
hon lockar dem i fördärvet
och suger deras blod.
Rid ej dit bort, prins Florio,
vakta dig väl!» — »Åh strunt,
jag reder mig nog,» sa’ prinsen,
prinsen av Trapezunt.
Rakt genom näten red han,
sitt blanka svärd han drog
och häxans falska huvud
från axlarna han slog.
Blodet det flöt till marken,
det flöt å vallen grön —
strax rann där upp inför hans syn
en mö så underskön.
»Tack ska du ha, prins Florio,
som mig förlossat har,
som frälst mig från den trolldom,
vari jag fången var.
Jag är en konungadotter
allt ifrån Tunis’ land,
men bergens grymme jätte
i trolldom svårt mig band.
Svårt var av trolldom jag bunden,
och unga hjältars blod
jag måste suga, tills någon,
tills någon mig emotstod.
En konungadotter är jag
allt ifrån Tunis’ land,
jag bjuder dig min faders skatter,
jag bjuder dig min hand.»
Han kysste den väna prinsessa
— det var så väl honom unt! —
så lyfte han henne i sadelen,
red hem till Trapezunt.
Så hade de sitt bröllop
allt uti dagarna tre,
ej fanns en stoltare brudgum,
ej vänare brud att se.
»Så är du då fången, prins Florio,
så är då din frihet slut!
Aldrig mera på äventyr
du drager i världen ut!
Nu får du hemma sitta,
ej rida världen runt!»
»Var inte så säker!» sa’ prinsen,
prinsen av Trapezunt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar