Huldran

Alltid skymde skogens grenar 

dig till hälften — 

fastän sedd, förblev du ändå osedd, 

nära och försvunnen. 

Dragen flydde undan mig 

som vind och vildsnårsfärger.

Blickens skygga fåglar 

kunde jag ej fånga. 

Leendet var alltför nära 

dagg och vildängsdofter 

för att tydas. 

Varelse av trädens värld, 

av markens mossa, 

lövens viskning — 

aldrig löste vi din trolska gåta — 

aldrig än vi tydde 

ljungens bruna ord 

och vilda lindens längtan 

i ditt väsen.

K Söderholm: